Att vara hård

Det finns saker som jag inte kan med bara. En av dem är gnäll. Det får det att krypa i mig. Mini är sällan gnällig. Iaf inte länge. 

I somras hade han en period när han i princip gick runt på glass, fika och godis. En lördag, när mitt huvud redan höll på att sprängas, fick jag nog av hans sockerberoende och dess uttryck. Dvs inte äta mat, gnälla efter bullar och godis. 

Jag blev arg. Diskuterade, men var hård. Mini var ledsen. Kanske var jag lite för tuff, men samtidigt rann bägaren över. 

Det var nog. 

Sedan den dagen är det inga problem med maten dock. Mini äter i princip det som serveras. Han är gladare, gnäller mindre och jag är också betydligt nöjdare. 

Ibland lönar det sig att vara tuff och jag tror inte att det är fel att sätta gränser och visa när humöret inte är på topp. 

Dessutom har jag inte längre ett sockerstinnt barn. Phu!