Astrid Lindgrens Värld

Trots att vädret slog om och lördagsmorgonen startade i ösregn satte vi oss i bilen och körde mot Vimmerby. När chocken över biljettpriset lagt sig så njöt vi sv stället. Så otroligt fint och välordnat!

Mini startade dock med rätt grinig attityd. Första föreställningen var Katthult och han ville träffa Pippi. Det var egentligen den enda han ville träffa. 

Så efter lunch och toabesök tog vi oss till Villa Villekullla. Den där lyckan. Mormor och Mini lyckades dessutom sno åt sig bästa platserna på huvudfföreställningen. 

Sedan hängde Volvochefen lekte med Pippi, Fridolf, och pappa Eftaim i över två timmar. 

Emellanåt sattes miniföreställningar upp. 

Efter Pippi hann vi med en föreställning till: Larlsson på taket. Sedan var vi alla tämligen möra. Mini fick köpa en leksak, vilket blev en hett eftertraktad Pippidocka. 

Och den Pippidockan fick mycket kärlek. 

Jag vet inte om Mini är Kling eller Klang, men det var en lycklig liten pojke som somnade så här. 

Vilken fin dag ihop med mormor trots regn och mycket folk!

 (Sista helgen på säsongen)

Hit kommer vi garanterat återvända. 

Överraskningar

När Mini fyller vill han bara ha Pippis dockhus. INGET annat. 

"Mamma, den här bilen vill jag ha när jag fyller fem" säger han och vägrar ge sig på dockhuset. 

Jag har testat och lockat med allt möjligt. Mest som en sport. Dockhus och bara Pippis dockhus är det som gäller. 

Självklart får han sitt dockhus. 

Men idag får han en överraskning som heter duga. Idag åker vi till Astrid Lindgrens Värld, som Mini inte har en aning om existerar ens...

Busiga mamma och mormor. 

Insikt

Det krävdes att jag själv skulle bli mamma för att jag skulle inse hur mycket mina föräldrar ändå älskar mig. 

Och våga på riktigt visa det tillbaka. 

Morfar är lite krasslig. Inget allvarligt. Vi är här över helgen och det är en lisa för en trött och lite ledsen själ. Det och att det händer positiva saker på mitt jobb. 

Det är skönt att vara med dem som älskar en som mest. Och se hur glada alla blir. Positiva spiraler. Skönt!

Förväntansfull

Minis blick och leende när jag berättade att vi ska åka till kliniken där han blev till. Fantastiskt!

Han reagerade på ett sätt jsg inte sett förr. Han blev glad, något tändes i hans blick, och drog sig undan samtidigt. 

"Ja det vill jag mamma!"

Det känns bra att ge honom möjligheten. Det känns också bra att vara lyhörd för Minis behov och önskningar. 

Jag har velat fram och tillbaka om jag ska söka halvsyskon till honom. Det har känts fel för mig, för hittills har det varit mer mitt intresse som styrt den resan. 

Ändå tänker jag att kanske skulle jag söka, för att se om jag ens hittar något till den dag han själv frågar. Svårt beslut. Jag lugnar mig så länge. 

Ser fram emot att åka till kliniken. Att vara där för Mini. 

Om du en dag läser det här Mini: jag är så ofantligt stolt och häpen över din förmåga att ta till dig och formulera dig runt de här frågorna. Även om jag ibland tycker det är svårt att veta hur jag bäst ska svara och om du verkligen kan ta till dig. Jag önskar att vi alltid har en öppen dialog och lovar dig att alltid jobba för att vi ska ha det. 

Lös som lös

Barnlängtan, barnlös. Jag tror att de flesta som läser här kan förhålla sig till det. Stigmat. Den där starka drivkraften. Tomheten. Smärtan och rädslan. 

Tänk om det aldrig blir min tur. 

Det blev min tur. Mini snarkar bredvid mig och varje kväll ligger jag här bredvid honom och bara njuter av hans existens. Jag är så stolt över honom. Mitt barn. 

Kärleken är gränslös.

Men så finns det andra områden. Annat som gör att livet haltar lite. Tvåsamheten. Denna luriga, evigt sårande, svåra men ljuvliga tvåsamhet. 

Jag vill inte leva ensam. Nej. Jag är kanske stark. Klarar det mesta själv. Jag har ekonomi. Vänner. Kapaciteten. 

Jag har Mini! Men jag saknar att bara få vara älskad för den jag är. Som jag är. Av en man. Och få älska honom tillbaka. 

M kämpade sig tillbaka in i mitt liv, samtidigt som jag mantrade "i kärlek finns ingen stolthet" och lät det ske. Tiden det tog att våga öppna igen var kanske för lång, vad vet jag, men lika plötsligt är han borta igen. 

Det var så enkelt förr. Träffa någon, bli tillsammans och falla hals över huvud. 

Jag funkar inte så längre. Intresset väcks inte lika lätt. Känslorna gror och värker fram. Risker vägs, relingar släpps, stegen tas nästan motvilligt. 

Jag klarar mig själv. Klarar det mesta i livet. Men jag vill inte. Och även om det är femtielfte gången och andra av samma person, så gör det ont att bli lämnad. 

Och jag är tillbaka i de ensammas skara igen. Lite bittert, men med rutin på att komma igen. Lite bittert det också faktiskt. 

Blir det någonsin min tur på den arenan tro?

Det här med ursprunget

Mini har ju varit tidig med att fråga om sitt ursprung och det här med pappa. Jag har berättat. Jag har berättat hans "saga". Vi har pratat och han har frågat. Allt eftersom han förstår mer har jag berättat mer. Det går i skov när frågorna kommer. Nu har vi kommit så långt att han har förstått att pappafröna behöver träffa mammaägget och att det var först DÅ som själva Mini kom till. Rätt tidigt att fatta det vid tre års ålder (nåja, vi närmar oss fyra).

Vid några tillfällen har Mini frågat efter Dr. Sven och kliniken där jag "köpte honom" (åh vad det skär i hjärtat och hur jag än förklarar att det inte var själva Mini jag köpte så återkommer de där orden). Igårkväll kom det upp igen: "Mamma kan vi inte åka till stället där du köpte mig och träffa doktorn som satte mig i din mage?" Jag berättade igen om mammaägget och pappafröna. Mini korrigerade sin fråga. "Jag vill träffa doktorn som satte pappafröna i din mage och se stället".

Idag har jag mailat CFC och frågat om det finns någon möjlighet för oss att komma och hälsa på. Håll tummarna för att vi får ett positivt svar. Det känns lite udda att förklara hela situationen. Min snart fyraåring vill se var han blev till!

Och vad kommer härnäst? Vill han åka till Cryos tror ni?

Med facit i hand, dvs ett barn som ställer så mycket frågor, tänker jag ändå att jag kanske borde valt öppen donator. Mini har anonym. Å andra sidan. Hade jag inte valt anonym donator hade jag inte fått just Mini och den tanken svindlar.

För Mini är den ljuvligaste lilla pojke man kan tänka sig.

Redigerat tillägg
Svar från kliniken:

"Kære Mamma Vilja,

Tak for din mail.

I er velkommen til at kigge forbi klinikken.   Det er bedst hvis I kommer om formiddagen, da klinikken jo ikke er så længe åben om lørdagen.

Vi glæder os til at se jer.

Med venlig hilsen, best regards"

Sooooov nu kära kära barn

Imorgon ska jag tidigt till läkaren och ta cellprov. Inatt var en dålig natt. Jag är förkyld. Det är tungt på jobbet. Livet känns motigt. 

Vi behöver sovs. Trötta båda två. 

Men Mini snurrar runt och ställer femtielva frågor. Sooooooov SOV älskade unge

Klurigt

Häromdagen frågade Mini var vattnet kommer ifrån till kranen. 

Jag försökte pedagogiskt förklara konceptet vattentorn och fick den här blicken:

Dagen därpå träffade vi en granne i källaren. Mini avbröt oss plötsligt och började fråga om rören i taket. 

Grannen förklarade efter bästa förmåga. 

Idag kopplade Mini ihop allt. Han förklarade rördragningen i badrummet för sin häpna mor. 

Kan inte ens minnas att vi pratat om att vattnet kommer i de rören!

Provocerad

Ursäkta, men som ensamstående fulltidsmamma med heltidsjobb blir jag så provocerad av såna här bilder. Kanske inte bilden i sig, men texten. 

Morr...

Bilden är hämtad från Facebook och många budskap från Tomas Gunnarsson är bra, men … ja ni fattar.

1. 
   

Goretex höstskor

Vi är de ett par jättefina Timberlandskor av en kollega. Nu har de blivit för små. Precis innan jag skulle lägga mig fick jag syn på dem och bestämde mig för att jag skulle spana efter motsvarande i storlek 30. 

Idag vaknar jag och en annan kollega har lagt ut just såna Timberlandskor i stl 30 till försäljning för en femtiolapp. Taget!!

Lördag, sköna lördag

Lördag och Malmöfestival. Lååååångsam morgon hemma cykeltur till stan. Leta present till jubilerande syster. Muta barn med Buttericks, där pirathatt införskaffades och Åhléns (Mini är inte som vanliga barn) där vi utnyttjade rabattkuponger å det grövsta. Bland annat inköptes orange smalrandiga manchesterbyxor. Åh så fina!

Barnlandet kom vi nästan till, men båda bröt ihop av hunger och hamnade på restaurang. Sedan cykeltur till ICA Supermarket. Inhandling av lite sånt som fattats i skåpen och LÖRDAGSGODIS.  

Sedan en promenad hem, då mamman inte ville cykla med tung matkasse och 20 kg Mini. 

Hem med mig följde en godisknaprande pirat. 

Dagens iakttagelse: Mini får i princip alla att börja prata med oss, milda blickar och leenden överallt. Han är bättre än en hund på det! Bra socialt knep. 

Zzzzzzz

 

Vi läste serietidning som godnattsaga. Efter själva godnattandet var det tyst en stund, sedan frågar Mini med lite oro i röten:

"Mamma, kommer det zätan ur mig när jag sover?!"

Gulle

Vad har du för förhållande?

Den här artikeln läste jag idag: Your Body Is Not Your Masterpiece

Vi diskuterade vårt förhållande till våra kroppar i ett forum jag är med i och åh, den där frustrationen och lite lätta föraktet man kan ha till sin kropp. Eller tja, djupt gående föraktet.

Jag har vuxit upp med att aldrig vara tillfreds. Jag har skrivit om det förut. Så kom graviditet, förlossning och småbarnslivet med skadorna, smärtorna, omöjligheten i att röra sig. Och vet ni vad som hände mig i det? Jag förlät min kropp. Japp. Jag satte allt i lite perspektiv, eller om det nu var livet som gjorde det åt mig. En kollega med bröstcancer som fått operera bort båda brösten. En annan kollega med livmodercancer som antagligen inte kommer att klara sig. Mitt år i Afrika. Prioriteringen med Mini framför mig själv.

Ja. Jag har förlåtit min kropp att den inte är perfekt. Och nu efter år av misshandel (konstant ätande pga magen och ingen motion pga inkontinensen) så har jag äntligen kommit till en punkt där jag faktiskt kan ta hand om min kropp lite.

En annan faktor är M. Fina M som stod vid min sida och fick mig att söka läkare en gång till. Som var vid min sida genom läkeprocessen efter TVT-operationen. Som hela tiden tyckt om min kropp när jag själv inte riktigt velat kännas vid den.

Vikten av att höra någon annan uppskatta. Den är viktig. Men den är också viktig för annat än sin egen kropp såklart. På ett jobb jag hade för många år sedan så gick vi in för att ge varandra komplimanger. Det gällde allt från triviala småsaker som ”Åh, vad den tröjan klär dig bra!” till ”Oj, vilket kanonjobb du gjorde för den kunden!”. Dessutom fick man inte säga ”Äsch den här gamla trasan”, nej, man skulle säga ”Tack!”.

När fick du en komplimang och tog åt dig sist?

Kan vi inte bara sluta döma och bedöma varandra.

Och oss själva.

Imorgon ska jag ge åtminstone tre uppriktiga komplimanger. Varav en till mig själv. Hur många ska du?

Egentid

Jag ordnade egentid. Barnpassning och simhall. En massa meter med motstånd. En lång stund i bastun. N J u t n i n G  av att vara fysiskt trött.  

Men ingenting mot att se det glada ansiktet över balkongräcket när jag kom hem. Passad av två favoriter, M och C. 

Undra jag vem som njöt mest av egentiden egentligen…

Magi

M har två döttrar, M och E. De är 5 och 9 år och Mini dyrkar dem. De gillar Mini. De skiner upp allihop när de träffas. Inga konflikter bara omtänksamhet, skoj och skratt. Mycket humor. 

När vi är tillsammans är det som magi. Vi har roligt. Det sprakar i dynamiken. 

Underbart! 

Mini och förskolan

"Mamma när jag är på förskolan längtar jag hela tiden efter dig. Jag vill bara vara med dig!"

Mini får det att låta så hjärtknipande. Berättar hur han säger till fröknarna att han saknar sin mamma. Samtidigt får jag rapporter om hur glad han är på förskolan. När jag ringer efter eländeslämningar är han alltid glad och leker. 

Jag vet inte vad jag ska göra av allt det här?! Jag vill ju inte heller vara på jobbet. Om jag kunde skulle jag hellre vara med Mini. Särskilt just nu. (Ok jag skulle bli GALEN men ni fattar)

Det gör det så svårt att hitta orden som motiverar. Hur gör ni andra? Är det normalt?

Jag är orolig för att Mini vantrivs och är utstött, men det verkar han inte alls vara om man frågar pedagogerna.

Ikväll föreslog han t o m att vi ska skolka imorgon.  

Frustration

Sommar

Innan det började regna hann vi krama de sista strandminutrarna ur dagen. Vilken sommar!

Vi gjorde det!

Okej, vi missade Weeping Willows, men hann till Sommarlovsmorgon (en bra bit bort dock, HERREGUUUD vad folk). Var inte säker på att Mini skulle koppla, men jo då. 

"När går vi fram och berättar att vi tittar på programmet mamma?"

Trots en toppendag med kompisbesök och kvällsdopp, slog inget att vara på TV-inspelningen.

Med cykelturen blev det också motion till mamman. Välbehövligt!

En lycklig kille somnade på min arm. Och en lycklig mamma somnade intill Mini. 

Pris för sämsta mamma

Imorgon är vi lediga. Skönt. Jag hade planerat myskväll med Mini och i bakhuvudet hoppades jag lite på att vi skulle hinna till Weeping Willows konsert i Dalby. 

Så blev det inte. 

Han ville inte följa med från förskolan. 

Han betedde sig jobbigt på ICA (Mini är aldrig jobbig så vanligtvis). 

Trots upprepade uppmaningar om han var kissnödig, envisa nej. 

För att under 4 minuters bilfärd kissa på sig i bilen. Skrika som en galen över det. 

Trött trött mamma duschar hela ungen. Han får på sig pyjamas och bilen saneras och körs in på gården. 

Pust, nu blir det inte värre, men jo...

Rödbetssallad. 

I håret. 

På pyjamas

På stolen

Bordet 

Golvet. 

Aaaaaargh!

Vält mugg. 

"Vilken tur att den var tom mamma!"

Ja. Sitt stilla så får du mer. 

Vänder bort blicken. Ett litet ögonblick. 

Litet 

Över hela bordet. Rinner längs med duken som hänger ner. Droppar ner i pölar. Skvättstänk. På pyjamas. På stolar. Vägg. Golv. 

MOROTSJUICE

Samtidigt som Mini ylar. 

Och jag vill bara yla med och skicka ut ungen från balkongen. 

Nu är det godnatt här. Vilken #%^**<>€><$£# kväll. Och bara halva konserten har gått. 

Generation Cryo

Jag fastnade och tittade på avsnitt efter avsnitt nu saknar jag dem, personerna. Jag kan rekommendera den varmt.

http://m.mtv.com/shows/series.rbml?id=generation_cryo&alt=http%3a%2f%2fm.mtv.com%2fshows%2findex.rbml

Länkning och iPad går inte bra ihop. Kolla TV3 Play. 

Samtidigt är jag inte alls nyfiken på varken Minis halvsyskon eller donator. Jag är helt okarakteristiskt cool. Däremot har jag vänner som är öppna och söker halvsyskon. Kanske skulle jag ta reda på om Minis donator har extended profile hos Cryos. 

Eller så väntar jag med allt det tills han själv ställer frågorna. Känner jag Mini rätt kommer de väl i helgen!

Samma ullstrumpor

I morse lämnade jag Mini på förskolan och det var lite förvirrat, lite rörigt (ny avdelning och ny personal), vilket slutade med att jag fick vinka hejdå till en ledsen kille som stod i fönstret och hängde med stora tårar på kinderna. Hu! Mammahjärtat gick sönder.

Vad hände sedan? Jo. Sedan gick mamman ut till den fina bilen och satte sig bakom ratten med likadana stora droppar på sina kinder. Körde till jobbet med sådan motvilja. Det tär. Äter upp mig inombords. Minis ord när vi pratade om jobb och förskola: “Men mamma, jag vill ju bara vara med dig.”

Även om jag vet att det inte är sant. Han har det fantastiskt bra på sin förskola och älskar både personal och kompisar. Och det samtalet till förskolan i förmiddags försäkrade just det. Han sprang glad runt och lekte med sina vänner.

Problemet som jag ser det nu är att mamman inte är lika glad i sitt jobb. Det gör allt så mycket svårare. Jag har totalt tappat motivationen. Jag som brukar vara jobbdriven, få saker gjorda och vara pragmatisk, vill bara åka hem så snart jag har klivit in på kontoret. Vad skickar jag för signaler till Mini (undermedvetet förstås) när jag själv inte tycker att tiden på jobbet är viktig nog för att vara borta från honom?

Jag kan inte sätta fingret på vad det handlar om ens. De flesta av mina kollegor är hur goa som helst. Det jag gör har betydelse, det saknar nog bara betydelse för mig. Jag får ingen energi tillbaka av att prestera just nu. Inga kickar. Ingen glädje. Hur får jag tillbaka den?

Samtidigt vill jag fokusera på mig. Fysiskt. Min hälsa senaste åren har bara blivit sämre och nu är den sämre än någonsin. Jag är inte sjuk i sig längre, men konditionen har aldrig varit lägre och vågen har inte pekat högre upp sedan jag var höggravid. Men hur? Hur hittar jag tiden och energin att få rätsida på min hälsa när jobbet tar 9 h+ av mitt dygn och resten går åt till att rodda runt mig och Mini?

Är jag låst i mitt tänkande? Ser jag bara problem och inga möjligheter?

Något måste i alla fall ändras snart. Jag står inte ut och så kan jag inte ha det. Inte för Minis skull och inte heller för min.

Prettovarning

Älskade unge

Vackra barn

Ljuva pojke

Finaste Mini 

Kloka goding

Jag har inte köpt dig

Jag fick dig

Det bästa jag någonsin fått

Jag längtade så länge

Jag längtade så mycket

Att det värkte i hela min kropp

Det kändes som att jag skulle gå sönder

Och om jag vetat då

Att det var just dig jag längtade efter

Tror jag att jag fallit i bitar

Jag har aldrig älskat

Som jag älskar dig

Det är så stort

I varje cell av min kropp

Ändå älskar jag dig mer

För varje dag som går

Hur är det möjligt?

Genom dig

Tvingas jag bli en bättre version av mig

Tvingas jag lära känna mig

På sätt jag blundat för förut

Hela mitt liv förändrades den stund du tog ditt första andetag

Som att jag tog mitt första andetag i samma stund

Nu är mina bästa stunder ändå genom dig

Jag tänkte innan att det inte kunde vara så

Men när du naken springer på en solvarm strand

Låter vågorna slå över din kropp

Dina ögon och din mun skrattar

Då känner jag samma sol och vatten mot min hud

Och skrattet bubblar i mig också

När du skrapar knäna

Får ett nej

Eller slår dig

Då gör det ont även i mig

När du ber mig lämna tillbaka dig

Jag frågar varför

För att döden är otäck

Och du vill aldrig dö

Eftersom livet, ditt liv, är så roligt

Du älskar det

Då blir jag förskräckt och lycklig på samma gång

Och så viskar jag hemligheter om allt roligt du kommer att uppleva

Samtidigt som tanken på att du inte skulle finnas öppnar avgrundshål inne i mig

Du somnar trygg och älskad

Och jag andas ut 

Låter innebörden i samtalet sjunka undan

Lämna känslan av den enorma kärleken kvar

För när du vaknar redo för ännu en dag

Vill jag att det är den du ska känna

Lusten att utforska och leva

Så att jag kan få snylta lite till

Älskade unge

Vackra barn

Vi ska alla den vägen vandra

"Mamma, kan du lämna tillbaka mig där du köpte mig? Jag vill inte dööööööööö!"

Det har varit mycket prat om döden och kroppen i sommar. Mini har räknat ut att han kommer att dö en dag och ställer numera avancerade frågor om hjärtat, blod etc. 

Frågor jag inte räknat med att tackla än på... 5-10 år. 

Och så det där med att köpa barn. Hu! Mycket att prata om har vi. Mycket.