Jag vet att det är en högoddsare, men jag gör det ändå. Framför Mini på bordet så ligger det en hög med brödbitar kladdiga av leverpastej och oidentifierbar vätska. Under näsan hänger det en transparent snorelva. Emellanåt hostar han rossligt. Ögonen följer mig med spänd förväntan. "Vad ska du hitta på nu? Hoppas att det är roligt. Hoppas att det är roligt. Hoppas att det är roligt!"
Och jag kan inte motstå. Det är inte som att Mini kommer att undra varför jag inte gör det, han vet inte ens att det går, men jag har tänkt tanken och nu gör jag det. Jag lägger alla de där klibbiga leverpastejsmörgåsbitarna i en färgglad plastbytta från Ikea.
Ofelbart. Innan jag har räknat till tio är plastbyttan i bebisens hand. Han skakar den och hela, nåväl, halva mitt kök är täckt av de där små kladdiga klumparna. Jag ser jobbet med att få bort dem. Hör mig själv muttra.
Men leendet från den tvåtandade terroristen. Glädjen som lyser.
Ja, det är värt varenda ansträngning.
Vill du prova igen älskling?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar