När jag gjorde min debrief efter förlossningen så avslutade barnmorskan med kommentaren:
"Ja ja, du fick i alla fall en vaginal förlossning!" som att det skulle vara ett självändamål och det rätta. Jag hade inga specifika önskemål om det. Minns att jag tydligt skrev i mitt förlossningsbrev att jag litade på att och ville att de skulle göra allt på bästa sätt för mitt barn OCH mig.
Idag har den här nyheten rullat på radion och jag vet faktiskt inte om jag ska skratta eller gråta.
PTSD och en massa andra komplikationer. Det var vad jag fick ut av min. Och världens finaste unge såklart. Jag fokuserar på honom och tänker att aldrig aldrig ska jag föda barn igen.
Tack och lov.
Jag tror fortfarande att det är mycket som inte rapporterats för att ingen rapporterar det. Jag är snorfrustrerad på att klaga och få veta att det "läkt som det ska". HUR kan det ha läkt som det ska när jag varje gång jag sitter på huk känner det som att jag får en strumpsticka uppkörd i klitoris *sorry detaljen* och HUR kan det vara normalt att jag fortfarande inte kan sätta in en tampong? En tampong?!? Jag menar... större saker än så har fått plats... borde få plats. Men nej - jag läker som jag ska. Och fick höra att "du hade inte varit på benen så snabbt om du snittats". Nä. Men jag misstänker, helt ovetenskapligt, att jag inte haft lika ont ett halvår senare. Och ja... jag misstänker att deras lilla miss med hennes läge är roten till allt elände. Men det är ju lätt att avfärda mig med att det är som det ska. Dessutom fick jag höra att det förmodligen var nästan som innan. Som om jag inte hade uppfattat det själv om det var så det var innan...
SvaraRadera