måndag 21 januari 2013

Pappafröna

I en av kommentarerna till inlägget om Minis formulering om att han inte har någon pappa frågades det efter hur jag berättat för honom.

Att fatta beslutet om att försöka få barn och det utan att det barnet skulle ha en pappa var inte enkelt för mig. Jag älskar min egen pappa och en av grundpelarna i mitt föräldraskap är att jag vill ge Mini allt det jag tyckte så mycket om med min egen uppväxt. I stora drag tror jag att han har mycket av det jag hade. Tryggheten. Glädjen. Musiken. Jag älskar att han pratar så mycket, för det gör att jag får veta vad som förssiggår inuti honom. Som det här med pappatankarna.

Nåväl, det var det där med att vara lite obekväm med att skaffa barn som ska växa upp utan att veta vem som är dess biologiska pappa. Jag ville vara riktigt bekväm med att prata om det, så jag började berätta för Mini redan när han låg i magen. Vi pratade om det när han var ett plus på stickan, efter första ultraljudet. Magen växte och jag blev sakta men säkert, mer bekväm med orden. Jag har berättat varje gång det inte har känts konstigt att ta upp det. När det är en naturlig del av samtalet.

Jag berättar även för alla som frågar. Varje gång jag formulerar mig känns det mindre konstigt och mer normalt. När jag berättar så fokuserar jag på allt bra. Att jag längtade så mycket och så länge. Hur jag letade och vilken lycka det var för mig att en snäll man i Köpenhamn gav bort pappafrön så att jag skulle få Mini. Sedan pratar vi om vad Mini har; mormor, morfar etc. Så pass att han nu refererar till min bästa kompis som "Minis P!"

Vi pratar även om vilka mer som inte har pappor. T, H, mormor, morfar etc etc.

Jag är inte förvånad över att tankarna och frågorna kommer. Det jag är förvånad över är att de kommer redan vid två års ålder! Samtidigt, vi pratar om det. Jag försöker hålla det på Minis nivå och jag håller tummarna för att det kommer att göra att han själv har alla ord och förklaringar som en naturlig del genom livet.

Till syvende och sist försöker jag bara behandla honom så som jag själv skulle vilja bli behandlad i samma situation. Min tumregel för det mesta.


3 kommentarer:

  1. Härom dagen fick jag veta att en vän också fått pappafrön från Köpenhamn och är gravid. Riktigt roligt! När hon berättade så tänkte jag på dig och hur bra det kan bli med ett barn även utan en delaktig pappa.
    (Vet inte om delaktig var rätt ord för det är inte alla närvarande pappor som är delaktiga heller, men du fattar vad jag menar.)

    Jag har aldrig varit motståndare, men för några år sedan tyckte jag ändå att det kändes lite märkligt att skaffa barn så. Denna vännen är den första jag känner som skaffat barn på egen hand, men numera tycker jag att det känns hur bra som helst att möjligheten finns.
    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh vad det gläder mig att läsa! Jag fick just en anledning till att fortsätta blogga.

      Stort lycka till till kollegan.

      Radera