Jag röjer i köket efter kvällsmaten. Torkar bänken, när Mini kommer ut i köket och säger:
"Mamma, jag vill ha en napp"
Jag dirigerar om var napp och snutte är, han hämtar och går tillbaka ut till soffan.
Och så slår det mig att för två år sedan hade jag ett skrikigt kolikbarn och hur långt från det jag är nu. Om du läser här och har kolikbebis, det går över. Snart. Du kommer att överleva. Jag lovar.
Det blir t o m rätt njutbart!
Och för alla er med små barn som väcker er i gryningen och vill att dagen ska börja.....jag tittar på klockan på en lördag och ser att den är 13.45....fortfarande inte ett ljud från 14-åringens rum. De där tidiga morgnarna går över...fortare än man anar. (om man inte är så förvirrade så man skaffar en sladdis som jag vi gjorde)
SvaraRadera