fredag 18 oktober 2013

Fighterface

M kallar det för mitt fighterface. Det där när man biter ihop och kämpar vidare. Jag har tydligen en del av den varan. Vi skämtar om att han borde gästblogga om att dejta ett fighterface. I vissa lägen har han nött sig in till att få hjälpa till. Jag är så van vid att alltid få klara allting själv att jag faktiskt har svårt att låta andra få bidra. Det finns säkert en hel del av er som också är inbitna fighterfaces. Särskilt bland Femmismammorna kan jag tänka. 

Det är en tankeställare att få det presenterat för sig. Sitt fighterface och sitt kontrollbehov. Eller jag borde skriva JAG och MITT. Jag tror att jag är medveten om det och släpper garden, men oj något händer och så insåg jag att det jag släppt är ett lillfinger och övriga nio fingrar klämmer så att knogarna vitnar. 

Ibland rämnar fighterfacet av andra orsaker. Plötsligt blir det bara ohållbart. Jag har en teori, som jag tänkte kolla om ni känner igen. När det krisar så orkar fighterfacet i tre dagar. Så var det  t ex när Mini hade RS-virus och vi hamnade på Barninfektionsavdelningen. Dag tre orkade jag inte hålla ihop längre, utan grät floder med mitt syrgasgrimmade barn i famnen. Samma med babyblues, tredje dagen och störtfloden av rädslor och känslor. 

Idag är det tredje dagen efter min operation och alla rädslorna har legat på silverfat. Ute skiner höstsolen från en klarblå himmel, inne ligger fighterface under filten och har ont i huvudet av alla scenarios som paraderat förbi och alla rädslor och litenhet som kom i släptåg med dem. 

Garden är långt nere idag. Jag tror att jag t o m kanske har släppt efter på en tumme, eller tja, i alla fall ett ringfinger. 

Känner du igen dig?

4 kommentarer:

  1. Jo nog känner jag igen mig. Men jag har inte tänkt på om det är x antal dagar man orkar. Däremot så vet jag hur det går när man försöker hålla ihop sig för länge...å då är det bättre att släppa garden lite tidigare, jag håller tummen för att M får dig att släppa ut alla fingrarna!

    SvaraRadera
  2. "Den som gråter, gråter oftast inte för att den är svag, utan för att den har varit stark för länge."

    SvaraRadera
  3. Som jag känner igen mig. Jag kämpar mig också blå för att släppa in och bli omhändertagen, och inser sen att jag gett efter med en lillfingernagel. Du kunde ha beskrivit mig. Men det där med dagarna måste jag tänka på nästa gång, undrar om det är så.
    Vi diskuterade faktiskt detta häromkvällen, jag grät förstås. Mannen vill att jag ska låta honom ge mig en hand ibland, så han får känna sig behövd. Men jag kan ju allt själv och det jag inte kan, det prioriterar jag bort. Så summa summarum behöver jag alltså ingen. Helt galet egentligen. De flesta vill leva med någon och dela på livets bördor och glädjeämnen. Jag ville det också förut, vad hände egentligen?

    Men vi fixar det!
    Kram

    SvaraRadera