Tredje steget

För tre år sedan gick jag igenom en förlossning som blev onödigt tuff och som satte spår hos mig jag helst hade varit utan. Som att jag fick PTSD, vilket upptäcktes först 1,5 år senare. 1,5 år som ett känslomässigt kylskåp mot omvärlden. Människor runt mig som tycker att de borde upptäckt det är förundrade över att de inte märkte något, men är man bra på att gå in i sin bubbla och hålla fasaden är det nog inte så enkelt. Orsaken att jag gick in i det där rummet mentalt är nog i mångt och mycket att jag hela tiden möttes av attityden att ja ja, SÅ farligt var det väl inte. Alternativt att jag aldrig kunde berätta hela min historia. Hur skulle jag kunna? Här satt någon och berättade antingen om sin fantastiska förlossning, alternativt om hur tuffa sex timmar hon haft. Det är inte så att man gärna berättar om sina 60 h i delvis förtvivlan eller om hur tiden på BB upplevdes som ett övergrepp. För det var faktiskt så.

Men jag fick hjälp. Den skönaste stunden i det var när jag berättade för min psykolog om förlossningen och hon faktiskt grät under min berättelse. Hon var den första som bara lyssnade och visade empati. Det låter kanske hårt mot andra som frågat och lyssnat, men det var vad som krävdes för att jag skulle orka berätta hela.

Det var också en förutsättning för att jag 1,5 år senare skulle kunna gå igenom den gallstensoperation som ledde till mina fantastiska helvetiska magsmärtor. Ur askan i elden? Ja, lite så kanske. Jag har varit rent utmattad i mina försök att få hjälp. Alla som hör blir arga och kommer med ena och andra idén om angreppsätt. Men när man redan testat alla och inte fått respons. Blir bemött med ”det är inget fel”, ”operationen var helt lyckad” när man bara vill ha hjälp att kunna leva normalt igen. Det är som att köra huvudet i en vägg.

Vi kan väl konstatera att vården har förlorat mitt förtroende. Trots att det finns ljusglimtar, som den läkare som själv målade upp min teori på ett papper och som gav mig medicin som faktiskt hjälpte. En lösning jag själv försökt kommunicera utan att uppenbarligen lyckas. ”Operationen är lyckad”.

Men min tillvaro var allt annat än det. Och det är svårt att förmedla det. Det var en av de saker som varit bra med att träffa M. För en gångs skull någon som faktiskt upplever det på ett närmare håll. Han reagerade med ilska och frustration och det var det som fick mig att söka vården en gång till. Den gången som skulle hjälpa.

Men så är det den där sista grejen. Den jag inte skrivit öppet om här, för även om det är vanligt och jag VET att det beror på att förlossningen agerade fel, så känns det ändå jobbigt att prata om. Under de här åren har jag blivit mer och mer öppen. Jag har valsat runt ett par varv i vården om det här också.

Ni minns kanske att jag krystade i någon timma där mot en full urinblåsa? Efter förlossningen blev jag inkontinent. Det syns inte på mig. Ni kommer inte att känna lukten om ni kommer nära mig (tack gode gud för Tena!). Men det begränsar mig mer än jag velat erkänna. Jag kan t ex inte gå i en trappa utan att det läcker. Jag kan inte hoppa, inte dansa, inte springa eller ens gå med lite snabbare steg. Hosta och förkylning känns nästan kränkande.

Jag har gått hos sjukgymnast och urolog. Jag har investerat i apparater som skulle hjälpa mig. Jag har fått mediciner utskrivna. Under hela tiden har jag sagt att det inte hjälper. För vad hjälper knipövningar när man inte har kontakt med de musklerna längre? Ändå ska det valsas till utmattning hos varje instans.

Att gå till stranden, en av de saker jag älskar mest, är förenat med ångest. För det är inte som att jag säger till vännerna, eller familjen att nja, det är lite jobbigt att ta en promenad i vattenbrynet i bikinin. Jag kan inte kasta boll med mitt barn på stranden. För jag kommer att kissa på mig om jag gör det.

 

Eller den där blicken när mina kollegor tycker att jag är en slappis som tar hissen.

Jag har hatat varenda minut av det.

På tisdag ska jag få hjälp. En hjälp jag först inte ville ha av panisk skräck efter mina två förra möten med vården. Just nu jobbar jag hårt med de verktyg jag fick av psykologen. Mindfulness och förtroende. Inse att de jag möter nu är inte del av allt det där som fått mig att må dåligt och att deras agenda inte är att göra mig illa, utan snarare tvärtom.

Det är svårt ska ni veta. För samtidigt som jag längtar efter att få mitt liv tillbaka och är stolt över att jag har kommit så långt som jag har gjort så är jag livrädd. Vilka komplikationer har de glömt att berätta för mig? Nu kommer jag att få lära känna mitt underliv igen. Vad händer om operationen misslyckas?

Samtidigt, försöka att inte tänka så. Ha målbilden klar. Jag ska kunna springa och sparka boll med Mini. På riktigt. Jag vill kunna dansa. Dansa en hel natt. Utan att vara begränsad.

Och ja, emellanåt faller jag ner i självömkan och rädsla. Samtidigt är jag fullt medveten om att jag är lyckligt lottad. Det finns de som har det sju resor värre.

Nu har jag i alla fall nått steg tre i min trestegsraket att komma tillbaka. Håll tummarna för mig på tisdag.