Vardag

Nu har mormor åkt hem och vardagen knackar på ordentligt. I två dagar har jag nu lämnat Mini på förskolan och åkt till jobbet. Arla morgnar och sena kvällar. Mini surar över att inte få krypa upp i min säng och spela på iPaden på morgonkvisten. Ja, det surar egentligen jag också över.

Men vardagen med sina problem har också sin charm. Det är roligt att vara tillbaka på jobbet. Det är roligt att möta kollegor som tycker att det har varit förfärligt att jag har varit borta för det händer så lite när jag inte är här.

Och igår vid hämtningen var barnen inne, eftersom det var skitväder och Mini satt i soffan och blev läst för av en av praktikanterna. En invandrarkille, N. Han läste Alfons och jag slog mig ned bredvid dem, för jag ville inte förstöra stunden. N kämpade lite med orden, men tog sig igenom boken bra. Han satt med armen runt Mini och Mini var nöjd, det märktes.

Det är skönt som förälder att se att trots att Mini protesterar högljutt varje morgon att han inte vill till förskolan, så handlar det nog mest om morgontrötthet och önskan om att få skrota runt hemma, snarare än att han inte vill dit. För när jag väl hämtar vill han inte gå hem.

Efter att boken var färdigläst satt N, jag och Mini och pratade lite. Det märktes hur väl N tycker om Mini. ”Varför är du så gullig?” frågade N Mini varpå Mini klurade lite och svarade: ”För att du är här.”

Den här N har Mini pratat om hemma, men jag har inte haft någon riktig relation till honom. Knappt vetat vem han är. Nu har jag en upplevelse och en uppfattning. Som är positiv.

Vardagen knallar på och den är trots allt rätt skön.