Slott och koja

Om du lever som du gör får du inte bli besviken om det inte tar, sa någon klokt till mig för ett tag sedan. När hormonerna rasade i min kropp och jag var i stresstillstånd över att inte ha mitt eget boende, jobbresor och infektioner som härjat min kropp.
Jag har funderat på det där. Om nu livet skickar saker i min väg och även om jag väljer vissa delar som inte är optimala för att faktiskt bli gravid, så blir jag ändå lika ledsen och besviken när det inte tar. Det är inte förutsättningarna som bestämmer känslorna. När de kommer så kommer de och jag har lärt mig alltför mycket av läxan att inte låta dem komma.

Nu börjar jag komma på plats i mitt nya hem. Det ekar fortfarande tomt i vardagsrummet. Kläderna är fortfarande i kaos och det står flyttkartonger bakom ryggen på mig när jag skriver. Det är hål i väggarna och alla prylarna från IKEA är inte monterade.
Men jag känner ett inre lugn. Även om det inte är perfekt. Även om det är en massa saker i görningen. Jag har en stabil plats att vara på. Även om det skulle visa sig att jag inte kommer att ha råd att vända mig om efter att ha betalat ränta och avgift.
Tänk att ett eget boende kan betyda så mycket. Mitt hem. Det är inte perfekt. Det är egentligen för dyrt, men det är mitt. Så jag passar på att njuta. Känna efter hur skönt det är att vara här. Hur skönt det är att planera och genomföra. Och också att få gå och lägga sig i sin egen säng. Öppna sin egen kyl. Stänga ytterdörren och bara få vara precis den man är. Utan att någon har några åsikter om det. Precis lika ledsen som jag var sist min mens kom, precis lika glad har jag varit idag. Och det har jag också lärt mig, att känna igen och njuta av glädjen när den kommer.

Mitt hem och min borg.
(ja och bankens då)