tisdag 22 december 2009

Sprutor

När jag var liten var jag sjuk och fick en spruta kontrastvätska vid ett tillfälle. Det visade sig att jag inte tål kontrastvätska. Det visade sig så att jag höll på att dö.

Det har gett mig en liten egenskap. Så fort någon sticker mig med en nål så tuppar jag av. Vilket i det stora hela inte är så farligt. Jag vet ju om det och lägger mig ner innan.

Men nu har det ställt till problem.
Det ser ut som att jag kommer till en punkt där jag kommer att behöva ge mig själv sprutor.

M lovade att hjälpa till, men med tanke på att hon inte längre verkar prata med mig så får jag förlita mig till andra.

Mamma kanske kan komma ner om det krisar.

Eller så får jag helt enkelt ge mig själv en nålfobibehandling i julklapp.

Tillägg: Ibland ska man prata om sina problem så finner man en lösning. Det har visat sig att man kan be sin vårdcentral om hjälp! Funderar på att höra med kliniken min gyn finns på också, för de ligger på gångavstånd härifrån.

1 kommentar:

  1. Schysst att det löste sig så snabbt!
    Själv avskyr jag att få sprutor, sätta nål, dra blod och allt det där. Men på något sätt är det lättare att ge sprutorna till mig själv. Mer kontroll på läget och min egen hand som styr. Därmed mycket mindre läskigt.

    SvaraRadera