Om någon undrar

Så har jag haft feber i två veckor nu. Det är faktiskt inte alls roligt längre.

Mormor (edit: Minis mormor) har åkt hem. Sista dygnet gick åt till att sy gardiner till två av mina rum. Gardiner är viktiga för min mamma. Vi kan väl lätt konstatera att de inte är det för mig. Men jag kan inte med att säga nej, när hon tigger om att få fixa gardiner åt mig. Hon får ju inte göra något som jag inte gillar i alla fall. Även om det pyrde lite osämja här igår.

Mini har mutat in finaste arvefåtöljen från min mormor. Han intog den och sedan dess är den hans. "MIN" säger han bestämt och slår sig tillrätta med Åhlénskatalogen från pappersinsamlingen. Han har också börjat hitta på helt egna bus. Både tittut och bu-lekar, kojbyggande, kittellekar och slängpussar tas nu Mini-initativ till. Vi har det bara roligare och roligare tillsammans. Om ni undrar, så älskar jag den där ungen. Om det hade undgått någon.

Och ja, jag älskar min mamma också. Efter två veckor tillsammans dygnet runt (i princip) så saknar jag henne när hon har åkt hem. Jag vet att det inte är alla förunnat att ha det så. Så jag njuter lite av att sakna.

Något jag inte kommer att sakna är den här förkylningen dock. Tack och hej, leverpastej. Dig vill jag inte träffa igen!