Det här med barnlängtan möter jag lite överallt tycker jag. Idag har båda mina grannar (som är gifta) lagt ut att man inte kan säga nej till sin respektive när de vill ha barn. Lite för mkt information kanske?
Igår när jag var på vårdcentralen började distriktssköterskan och jag prata barn. Hon smickrade mig nämligen genom att fråga "HUR kan du ha haft gallsten, så ung och smal?!"
Nu är ju båda de påståendena lite sanningar med modifikationer. Visst jag är inte jättegammal men ändå 40+ och visst jag är inte tjock, men smal? Nej, det kan man nog inte kalla mig. Så jag drog statistiken för henne och då kom vi in på att jag nyss fått barn och att jag gjort det själv.
Det var som att dra ur en propp och hon ställde snabbt mängder med frågor. Hon var visserligen i en relation. De hade försökt men inte lyckats, utredningen visade att problemen låg hos honom. De är för gamla för att få hjälp svenska sjukvården. Adoption visade sig inte vara deras väg (ålder som spökade där också).
Men att åka till Köpenhamn hade han sagt nej till. Hon velade, ska jag stanna eller lämna honom och skaffa barn själv? Och någonstans undrar jag över debatten. Vi kvinnor som väljer bort män. Ibland får jag en känsla av att det är männen som väljer bort barnen. Den här mannen kunde tänka sig att adoptera, men inte donerad sperma. Det är svåra känslomässiga val, som inte alltid är helt logiska.
Så på något vis gick jag därifrån med känslan av att jag nog hjälpt henne mer än hon hjälpt mig. Eller att det åtminstone gick på ett ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar