Just när man trodde...

Just när man trodde att man klurat ut något, ja då ändras det.

Som att Mini hade slutat med nappen. Nej nej, viftade han med handen om man visade den. Han hade svårt att komma till ro utan den, men tog den helt enkelt inte. Efter ett tag gick det bra utan.

Så åkte mamman till lasarettet och opererades. Jag var bara borta en dag, men fick inte lyfta när jag kom hem. Så jag lyfte inte Mini och plupp, så åkte nappen in. Nu är den en ständig följeslagare och jag försöker få bort det där slentrian-nappandet.

Där fick jag för att jag trodde att nappen var borta för alltid.


När vi tog på pyjamasen ikväll så busade vi lite nakenfisen och jag. I min säng. Rätt vad det är gosar Mini ner sig i mina kuddar. På med blöja och pyjamas, sen gör han samma sak en gång till. Jag hämtar vällingen och han dricker den i min famn och jag läser Bamsebok. Mys mys. Sen övergick det i busmys. Magpruttar. Busputtar. Blötpussar.

Vi kan nog somna så här, tänkte jag njutandes av min lilla gullunge för fulla muggar. Försöker få oss att komma till ro. Men ack nej. Till slut gjorde vi bebisbomben ner i spjälsängen. Telefonsamtal och dörrpåringning senare (5 minuter totalt) tittar jag till honom.

Zzzzzz...

Min son somnar LÄTTARE ensam än med sin mamma.


Min unge har alltid varit lätt att ha tillsammans med andra. Han har lätt att knyta an. Förskolepersonal, släkt, vänner, barnpassning. Mini gullar till sig och är hemma med alla inom kort. Är någon annan här, så behöver jag inte alls passa på honom på samma sätt.

Tills slutet av förra veckan. Plötsligt är det bara jag som gäller om jag är i synfältet. MIIIN MAMMA! tjuter han förtjust och så ska han sitta i mitt knä. Jag ska busa med honom. Igår hade vi en total mysdag Mini och jag. Allt han ville att vi skulle göra gjorde jag. Ja, alltså. Ville jag gå ner till tvättstugan och Mini pussla med mamma så pusslade vi lite och gick sen. Ni vet. Kärleksbombning. Om han är klistrad till mig så behöver han mig antagligen.

Så skulle jag lämna honom på förskolan imorse. Ledsenheten började redan hemma när han insåg vart vi var på väg. Det blev inte bättre av att komma dit och träffa kompisarna. Jag lovar, hade han kunnat åka med ut klistrad på mitt ben hade han det. Dagen hade varit bra, men åh, mammahjärtat har klappat lite ledset med Buslängtan idag.

Så sängbus var en ypperlig avslutning på Minidagen idag. Det behövde vi nog båda två.