onsdag 10 oktober 2012

Hjälp mig!

Jag försöker hålla en viss standard på mitt föräldraskap. Stabil, trygg, tillåtande, närvarande... Ja ni vet. Så bra jag kan. Kärleksfull.

Och synder har jag tydligen inte begått särskilt många för snällare unge än min får man leta efter. Det är med andra ord rätt lätt att vara förälder till Mini.

Men så finns det situationer som triggar det absoluta irritationscentrat hos mig. Det ena är gnäll. Åh, det kryper i hela mig av gnäll. Turligt nog gnäller Mini otroligt sällan. Det kan iofs bero på att han för det mesta inte kommer någonstans med gnäll.

Det andra är mat. Att inte äta mat som serveras, eller ännu värre börja leka med den. Mini är inne i en period där allt sånt testas. Han äter knappt mat tillsammans med mig och det driver mig till vansinne. Att bara ignorera är svårt, tjata meningslöst. Ibland hjälper det att mata ett par tuggor (så att han känner smaken och blir sugen på mer). Andra gånger är det helt fel taktik. Jag blir galen!! Vad ska man ha för taktik och hållning? Jag står inte ut med att laga måltid efter måltid, när jag lika gärna kunnat bre mig en macka.

S U C K

8 kommentarer:

  1. Det är nog bara uthållighet som hjälper. Min son är 2 år och 9 månader och testar fortfarande vid måltiderna, leker med maten, testar för tusende gången ifall det är ok att kasta ärtor på golvet just denna gång. Något han inte håller på med på förskolan. Man blir lätt tokig på det. För oss har det hjälpt att se till att han är riktigt hungrig när vi ska äta samt att se till att det alltid finns en del av maten som han gillar. Tror inte på tjat, för jag är rädd att det ska slå fel och måltiden bli negativt laddad. Så hellre ignorera om det går! Och nu när sonen är större kan vi prata om det lite med honom, om varför vi inte vill att han ska leka med maten eller kasta den på golvet.

    SvaraRadera
  2. Åh Lisa, det är det jag misstänker. Jag har försökt att göra det till en lek att fånga mat med gaffeln. Att se till att han är hungrig är ett bra tips. Det ska jag testa imorgon. Tack för tipset!

    Jag har sett när måltiderna blir en kamp på nära håll. Min systerdotter är nu 22 år och äter fortfarande inte allt som serveras.

    SvaraRadera
  3. Åh jag känner igen det där. Jag har bestämt mig för att inte truga. Och att laga mat som JAG tycker är god, för då kan jag iaf njuta :) Och så bestämde jag att sån mat osm han tycker är god måste gå att göra så att jag med tycker om den. han älskar ju korv, vilken som, så jag lagar korvrätter(kanske hälften av gångerna soja)som jag kan med. Två glada. Jag försöker att inte lägga någon press i att äta, eller belöning. Nu känns det ju lite lättare med en kille, men det kan fortfarande explodera ut i ätstörningar. Jag försöker också förmedla njutning - att mat är jäkligt gott.

    Och jag försöker göra honom delaktig i lagandet, än så länge går det väl sådär men jag tänker att snart kan jag börja laga typ tema-mat med, mat från olika länder, mat på pinne, mat med färgtema etc. Och det blir säkert roligare när han själv kan röra i grytan osv.

    En fantastiskt grej är att 1 gång i veckan så äter vi med en annan singelmamma. varannan vecka lagar jag mat och varannan hon. Ikväll var en sån kväll då jag blev bjuden på mat. och Bambi tyckte det var jättegott. Det är super att äta med nånannan, då äter han ofta bara rakt av - så jag försöker äta med mormoreller med min syster och familj några ggr per månad iaf.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, det där med delaktighet kör jag också med. Gör jag något i köket är tillfällena få som inte Mini drar fram pallen och ska vara med. Mitt i allt som händer. Kolla pastan och allt vad det är.

      Min önskan är att Mini ska äta all mat, så jag serverar också mat jag gillar och all mat jag gillar (okej inte det starkaste kanske).

      Ska testa det där med att äta tillsammans med andra. Fast när jag tänker efter är det nästan ännu värre då, för då ska han charmas samtidigt... :)

      Radera
  4. Ingen av mina stora (16 och 18)äter allt som serveras, men dom får lov att acceptera att det serveras en varierad kost, typ sånt dom inte tycker om ibland. Det är sällan jag gör två maträtter för att det ska "passa".
    Den lilla försöker provocera genom att "tappa mat" på golvet och hennes första tre-ords-mening var nog "vill inte ha" eller "tycker inte om". Men så långt som möjligt ignoreras sånt och till slut, långt där framme kommer middagarna att intas varma, även för mig.
    Tjat har inte fungerat. Ett extra mellanmål kan vara bra, hungriga barn blir lätt gnälliga... och det är inte heller kul :)
    Jag är helt säker på att din standard som förälder räcker till och blir över, du har så vettiga värderingar.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Jag ignorerar också, alternativt säger jag att i vår familj så provar man allt och lägger upp på tallriken.

      Och aldrig kommer jag att servera dubbla rätter. Det gjorde inte mina föräldrar till mig. Då fick man helt enkelt vara hungrig.

      Radera
  5. Uthållighet är en bra taktik. Men betänk också att detta att t ex "sulla" med vatten/mjölk mm är ett sätt att träna mått- och mängduppfattning. :) Förmodligen samma med mat och jag tror att när man är så liten så provar man ibland på hur maten känns, inte bara hur den smakar. Men håll ut - han kommer att skrapa tallrikarna om några år! Å då har han förmodligen redan ätit en halv limpa och en liter mjölk en kvart innan middagen...hihi!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det får mig att minnas kompisarna till min kusin. I den familjen hade de tre tonårssöner och lås på alla skåpen. Föräldrarna la fram den mat de fick äta efter skolan!

      Jag försöker låta honom leka och känna på maten, men det finns en fin gräns när det blir test och provokation. Man kan se det i blicken. "Kommer jag undan med det här?!" Aaaaaargh...

      Radera