tisdag 9 oktober 2012

Sjuk

Jag vaknar lite med ett ryck, tittar på klockan, runt fyra. Magen molar, inte som vid hunger, utan som att den fräts sönder inifrån. Trött inser jag att jag bara får ge upp, sätter fötterna på golvet och går ut i köket. Tar första kexet och tuggar det fint och sväljer. Smärtan ökar. Väntar på att kexet ska börja verka samtidigt som jag häller upp ett halvt glas mjölk. Tar fram kex nummer två och väntar på att lindringen ska komma, men den gör inte det. Istället så eskalerar smärtan. Det känns som att jag håller på att spricka, fräta och gå sönder inifrån. Det gör så ont att jag plötsligt börjar svettas över hela kroppen. Jag svettas så att det droppar från mig. Håret blir blött. Nattlinnet klistrar sig på mig.

Dubbelvikt och försöker jag tugga i mig kex nummer två samtidigt som jag desperat försöker hålla mig lugn. Det känns som att jag ska dö, men jag vet ju att det inte är så. Jag undrar hur länge det ska pågå den här gången. En timma, två? Ska jag behöva ringa ambulans igen? Vem ska ta hand om Mini? S och A är inte tillgängliga och L har fullt upp på sitt jobb. M kanske? Kanske får han följa med om det blir riktigt illa?

Det här är ett större anfall än de jag brukar få varje natt, så jag tar fram den medicin jag har tillgänglig för den här typen och tar den. Efter ytterligare någon halvtimma börjar det värsta klinga av. Jag duschar av mig och tar på mig torrt nattlinne.

Lilla visaren närmar sig sex på klockan som står på nattduksbordet. Jag stänger av väckningen och skickar mail till mina kollegor om att jag inte kommer idag.

Sedan däckar jag. Vaknar två timmar senare mör i kroppen och i mellangärdet. På höger sida där levern sitter och där min galla en gång satt. Det är över ett halvår sedan jag opererades nu. Kirurgen har hittills vägrat träffa mig. "Vi har informerat om att man kan bli lite känslig i magen" var svaret jag fick. "Sök hos din vårdcentral".

På torsdag går remissen tillbaka till kirurgen från min vårdcentral och jag vet inte om jag vågar hoppas att det kommer någon lösning ut av det.

Jag vaknar till att du vaknar. Du mornar dig som varje morgon och när jag lyfter över dig i min säng känner jag att du är varm. Idag är vi två sjuklingar i vårt hem. 

Ditt är över om några dagar. Jag hoppas innerligt att mitt snart också är borta, för ärligt talat är det som att leva med ett terrorhot att inte veta om man kommer att vakna med helvetiska smärtor eller inte, när sannolikheten är ganska hög att man gör det.

14 kommentarer:

  1. Men nej, så här ska det ju inte alls vara.
    Du ska sova på nätterna, inte vakna till smärta!

    SvaraRadera
  2. Förlåt, det var inte meningen att ösa mitt privata elände över er. Eller jo, men det jag mest av allt vill är att komma ihåg hur det känns tills när jag träffar kirurgen.

    Och om de inte har ändrat attityd ska jag göra som sista läkaren jag var i kontakt med rekommenderade: Anmäla dem till Ansvarsnämnden!

    SvaraRadera
  3. Klart du ska ösa! Lixom the point med en blogg...

    Tycker att ansvarsnämnd låter som en strålande idé, så här får det inte vara!

    SvaraRadera
  4. Kramar

    www.mammatea.se

    SvaraRadera
  5. Nämen, NEJ, så ska det inte vara!!
    Klart de måste ta din smärta på allvar och hjälpa dig.
    Be om en second opinion och kanske en röntgen för att säkerställa att resultatet blev som man tänkt!
    Stå på dig!! Och krama på Mini ;)

    SvaraRadera
  6. Jag tänkte precis som förgående skrivare, det måste finnas någon annan att vända sig till! Om det är något jag lärt mig om sjukvården så är det att det är avgörande vem man möter. Det är inte rättvist, och det ska inte vara så, men det är det.

    Stå på dig! Även om jag precis förstår hur svårt det måste vara när man inte mår bra.

    Stor kram!

    SvaraRadera
  7. Jo, jag har ju försökt få till en second opinion, men situationen är precis som i min andra vårdsurdeg. Det finns egentligen ingen annanstans att gå för att få en.

    Dessutom skulle jag behöva prata med dem rent generellt, men jag får ju inte ens göra det. Gastroskopiläkaren öppnade förhoppningsvis dörren till dem.

    Min plan är att skriva ner allt jag vill ha sagt, för att se till att det verkligen kommer i ljuset. Jag är trött på vården och på att inte kunna leva ett normalt liv. Men att bara låta saker passera är inte min grej. :D

    SvaraRadera
    Svar
    1. Inte min heller! ;-)

      Heja, heja!!

      Radera
  8. Jäkla skitfolk ibland faktiskt...

    SvaraRadera
  9. Inte kul!!
    Hoppas verkligen att du får gehör och ordning på magen snart.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det hoppas jag också. Har ringt och meddelat, samt gråtit lite i örat på min VC idag.

      Radera