Min vän som dog i veckan. Det tog ett par dagar tills det liksom tog mig med full kraft. Som att se en våg komma och inte riktigt kunna springa ifrån den. Nu i helgen har den kommit ikapp mig, när jag har tiden att tänka.
Det är som att han konstant befinner sig i rummet, eller steget bakom mig. Jag för ett konstant samtal med honom inne i mitt huvud. Det var en del som var ouppklarat mellan oss. Det hände så mycket annat i mitt liv att jag valde att stänga ute. Jag vet att jag gjorde rätt, samtidigt så känns det så hårt. Jag skulle ha velat hunnit ha det där samtalet där jag förklarar mig. Berättar om allt elände som utspelar sig runt mig och varför jag inte kunde släppa in honom närmare nu.
Nu får jag aldrig chansen. Det är så sanslöst jobbigt.
Sorg är verkligen hemskt.
Känner så väl igen det du skriver. Har precis gått igenom en liknande situation. Min fd sambo som jag levde med för 10 år sen gick tragiskt bort i en olycka för 1 1/2 månad sen. Han lämnade oxå 2 små barn efter sig och sin fru. Har känt hans närvaro så tydligt sen jag fick dödsbeskedet och det har hjälpt mig att få prata "med" honom och om honom med mina nära. Begravningen gav mig ett ok avslut men jag önskar så att hans familj hade fått ha honom kvar hos sig och att jag hade fått prata med honom en sista gång.
SvaraRaderaTänker på dig och hoppas du får ro i dina tankar och känslor allt eftersom. Kram
Det är så lätt att skjuta upp saker och sedan plötsligt är det för sent. Jobbigt!
SvaraRaderaKram
Det gör ont att sörja det som kunde ha blivit.....jag tänker på dig.
SvaraRaderaAv någon anledning kan jag för det mesta inte kommentera blogger med mobilen... så jag har fått dra lite på det här inlägget;
SvaraRaderaMen jag är så ledsen för din skull!! Det är ju alldeles fruktansvärt och skitjobbigt och förfärligt... Jag är ju tack-och-lov förskonad från dödsfall i min omkrets, den enda jag faktiskt förlorat är farmor. Och då kände jag att det var så j*vla utterkonstigt att en människa en dag var där. Och nästa dag bara _inte_. Hur kan någon vara borta, lixom??
Eftersom man inte kan ändra.. Så önskar jag att du kan sörja en förlorad vänskap utan ånger. Och det finns ju inget som hindrar att han hör dig när du för dina samtal med honom.
Stor, varm, jättestor kram!