Sidospår

Jag sitter här och har inte särskilt mycket matnyttigt att ta mig för. Trött som en gnu efter natten då jag vaknar kl 4 och inte kan somna om. Nästan varje morgon. Jo, jag kan somna om runt 5-snåret. Det är då som Mini slår upp sina blå och tycker att dagen ska börja (jag har nämnt hur illa jag tycker om vintertid- och sommartid va?! Lägga ungen senare funkar inte här, han vaknar 5 i alla fall)

I alla fall, det var inte det jag ville skriva om, utan om något som har ruvat i mitt hjärta ett tag. Jag har en bekännelse.

För några år sedan hörde jag talas om en kvinna som försökte skaffa barn genom donatorinseminationer i Danmark och jag tänkte att NÄE så kan man ju inte göra. Varför jag tyckte så då det vet jag inte, för jag vet att jag tidigare varit positiv till det. Vilken himla tur att jag ändrade uppfattning om det. Vi räknar det under tillfällig sinnesförvirring.

Tidigare i mitt liv har jag alltid sett mig som adoptionsmamma. Vet inte varför, men jag firade min 25-årsdag med tanken på att äntligen var jag gammal nog att adoptera. Nu blev det inte så. Då fanns det inte ekonomi. Sen separerade jag och i separationen var det här med barn en stor fråga. Hur skulle det bli nu?
Då gick det en TV-serie på SVT som hette Om Barn eller ngt sånt. Röyksopps Eple var signaturmelodi. I slutet av varje avsnitt följde de några kvinnor i 40-årsåldern som ensamma adopterat barn från Kina. Jag var fascinerad och följde dem slaviskt. Nöjd med att det fanns en lösning. Jag hade 10 år på mig att fullfölja min utbildning och skaffa ett stabilt liv. Leta efter mannen och om det inte lyckades, ja då kunde jag alltid följa de här fantastiska kvinnornas fotspår.
Ja, så gick livet. Magisterexamen. Räddningsverket. Afrika.

Afrika. Denna fantastiska kontinent men som är så bitterljuv. Lika mycket som jag älskar den hatar jag den. Och i Afrika mötte jag så fantastiskt mycket barn. Glada, underbara, glittriga barn. Hungriga och törstiga barn. Sjuka barn. Döende barn.
Mitt hjärta går under när jag tänker på dem. Tänker på de kvinnor som försökte få mig att ta med mig deras spädbarn. Det var så stort och så hemskt och omöjligt. Komplicerat. Och tänk, där skaffar man så många barn som möjligt för att försäkra sig om att några når vuxen ålder och kan ta hand om sina föräldrar på ålderns höst. De har en helt annan syn på livet och döden där, men jag tror ändå att varje mamma som förlorar ett barn känner samma avgrund inom sig. Oavsett kultur.
När jag kände att mitt hjärta höll på att hårdna av att se all misär var jag tvungen att komma hem (den korta versionen av det).

Komma hem och bilda familj. Få en fast tillvaro. Jag trodde att det skulle vara enkelt. Hur svårt kan det vara att hitta en man och ett jobb? HA! Jag skulle bara ha vetat.

Jag har jobbat halvt ihjäl mig som konsult. Tills den dagen jag insåg att det faktiskt räckte att jobba 40 h/vecka och att man inte behöver resa 50% av tiden. Att ordet nej fungerar, även för mig.

Jag har kryssat mig genom dejtingdjungeln. Visst har jag gått på nitar. Herregud. Vi är några stycken som funderar på att skriva en bok om våra värsta nätdejtingdejter. Jag har kompromissat och gått på minor. Jag har sprungit och sprungit efter.

Tills jag en dag insåg. Om jag väntar längre nu, så blir det inga barn för mig. Plötsligt var valet lätt. Och lättare blev det med konsultuppdrag i Köpenhamn. Och att träffa fantastiska Femmisar.

Nu sitter jag här, efter något år med inseminationer och kval, 40 veckors graviditet, 3 månaders kolik och 13 månader med en alldeles ny person. Här sitter jag, lite väldigt trött, men också väldigt lycklig. För jag har en ljuvlig unge. Min Mini.

Vet ni, med honom så försvann en massa sorg och gap i tillvaron. Visst vill jag dela mitt liv med den där mannen, men jag kompromissar inte längre och jag känner mig glad och lycklig över mitt liv. Tillfreds.

Men det var ju inte det jag skulle skriva om...

Det jag skulle skriva om kan ni läsa här.