onsdag 15 augusti 2012

Äpplet och päronträdet

Det sägs att barn blir som sina föräldrar. Det kan kanske stämma.

Min mamma ÄLSKAR skor. Mina systrar älskar skor. Hos en av mina kunder blev jag själv hedersmedlem i "Imelda Marcos"-föreningen.

Mini tror att skohyllan i hallen är en filial till hans leksaksansamling i vardagsrummet.

Mina föräldrar är pedanter. Det är ordning och reda i minsta skrymsle hos dem. Mina systrar har det likadant (ja nästan iaf). Själv levde jag tillsammans med en bohem i tio år och fick väl slipa av de värsta hörnen på pedanteriet då, men goda vänner till mig menar ändå att jag är vansinnigt pedantisk.

Mini föredrar att leka med rätt saker ihop. Duplo med Duplo. Polisen med motorcykeln och Brandchefen med sin bil. Han sorterar saker. Dock blev jag lite orolig när han radade upp pastabitarna i en prydlig rad på tallriken.

I min familj har vi prutthumor (alla utom min ena syster). Det pruttas, kommenteras, luftas, skakas hej vilt. Häromdagen råkade det komma en välljudlig från mig, varpå Mini skrattar till, pekar och glatt med glittriga ögon konstaterar: "Mamma pjuttaj dääää!" pekandes på min rumpa.

Det är nog sant. Äpplena trillar inte särskilt långt från päronträdet i alla fall.


4 kommentarer:

  1. Skrattar glatt å igenkännande :-) Min lilla har precis börjat skylla på mig (med glimten i ögat) när det brakar till i brallan. Så sjukt roligt!!!

    SvaraRadera
  2. Visst är det så att äpplet inte trillar så långt bort, samtidigt blir dom alldeles egna individer med kunskaper som jag förundras över hela tiden.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, jaaaa. Det är ännu mer fantastiskt. :D
      Jag ser fram emot att se Mini växa upp och vad för slags människa han kommer att bli. Visst anar jag en hel del redan.

      Samtidigt försöker jag njuta av varje stund. Han är så ljuvlig just nu och nu och nu och nu och nu!

      Radera