torsdag 16 augusti 2012

Det räcker nu

2012 - ett år att stryka ur kalendern.
Förutom allt det jag INTE kan skriva om, som ligger som ett stort äckligt ångesttäcke över hela min tillvaro, trots att det är utanför min kontroll, så har jag i år drabbats av sånt som aldrig förr drabbat mig.

Jag har fått diagnosen PTSD och svår depression (den sista är jag lyckligtvis friskförklarad från nu).
Jag har haft influensan från helvetet och varit sjukskriven i 5 veckor i sträck. Jag har opererat bort min gallblåsa. Jag har fått second opinion på förlossningsskador. Jag har gått i terapi. Jag har åkt ambulans akut mitt i natten. Jag har legat inlagd. Jag har fått diagnosen magkatarr (jag som aldrig haft problem med magen i hela mitt liv inte ens när jag bodde i Afrika). Dessutom har jag gått upp i vikt, eftersom jag bara kan hålla min mage i schack med bröd och mjölk och genom att ALDRIG vara minsta hungrig. Dessutom tål jag överhuvudtaget inget fett längre. LCHF någon?

Idag har jag fått veta att jag antagligen har magsår.

Magsår.

Vad i hela friden skulle det vara bra för?!

Och nu till det jag kan skriva om som jag inte får skriva om. Om du är en vuxen människa och läser här. Lova mig då:
  • Ta alltid ditt ansvar, även om det handlar om att göra saker som inte är bekväma
  • Våga ställa krav på din omgivning
  • Visa var gränserna går
  • Säg alltid sanningen
  • Ta bladet från munnen
  • Och våga söka hjälp när den finns att få

Det blir så mycket enklare för oss som är runt omkring då.
Nu ska den här tjocka magsårstanten ta sin medicin och gå och lägga sig.
Hoppas att jag vaknar till 2013

20 kommentarer:

  1. Kära vän... om jag kunde göra nåt för dig!

    kram!!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är ju inte så mycket att göra är jag rädd.
      Kram tillbaka!

      Radera
  2. Men nej!
    Vad trist att du inte mår bra!
    Jag ska definitivt läsa dina råd flera gånger (förutom det om att vara ärlig, jag genar lite på den) och ta till mig det.
    Stor kram till dig, och Mini såklart!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Lise-Lott,
      Tack! Och ärligheten menar jag är viktig när den verkligen behövs. Det är okej med små vita lögner, men att inte vara ärlig i stort är en styggelse. Om du frågar mig då.

      Radera
  3. Magsår är ju ofta bakteriellt orsakat, alltså inget "du gjort". Jag hoppas du blir bättre snart!

    SvaraRadera
    Svar
    1. I mitt fall verkar det vara en effekt av gallstensoperationen. Eventuellt så kan det vara en effekt av medicinering.

      Radera
  4. Skickar några stora cyberkramar och hoppas att det snart känns bättre. Kram!

    SvaraRadera
  5. Åh! Jag blir så ledsen när jag läser det du skrivit, och kanske allra mest över att det är fyra och en halv månad kvar på det här året. Det är tid som borde vara fylld med glädje, för allt annat är faktiskt oacceptabelt! Jag vet att det är svårt att finna glädjen när livet känns tungt, framför allt när det är andra människors olycka som drabbar utan att men bett om det, och kroppen tycks ramla ihop helt utanför ens kontroll. Men jag lovar dig att det kommer att vända. Jag är faktiskt alldeles säker på det.

    Stor kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. ViTack! Tyvärr är det här ett problem som inte kommer att försvinna, men förhållningssättet kommer att förändras över tiden. Hoppas jag. Det är i alla fall mycket ledsenhet, besvikenhet och ilska som florerar. Och jag vet inte vad jag ska göra med allt. Magi?

      Ibland måste man bara låta tiden gå.

      Min lycka är Mini. Inget av det här går ut över honom. Snarare tvärtom. Jag tror att han är ännu mer älskad pga det och då inte bara av mig.

      Radera
    2. Är du kanske lite som jag, blir bara om än mer ledsen av just ledsenheten?! Och så tänker jag också sådär, vad i hela fridens namn ska jag göra med allting?! Oftast hjälper en god natts sömn lite granna, och sedan är det alla de där små stunderna, så som du beskriver i ditt inlägg från idag, ta till vara på dem, och plocka fram dem när allting känns sådär tungt! Som ett plåster på såret.

      Jag vill för övrigt också gå på Malmöfestivalen! Åh vad jag skulle vilja det! På tisdag. Sådär runt halvtio. Stora scenen. Melissa Horn. Jag vill, jag vill, jag vill! Varför kunde inte det vara i helgen?! Det hade varit så himla mycket fiffigare, lika meckigt, men mycket fiffigare.

      Radera
  6. Men så soppigt...en klapp på kinden till dig och god bedring.

    SvaraRadera
  7. Vad fint och bra skrivet!

    Dina goda råd använder jag dagligen då jag kämpar för lillplutten och det han behöver. Trots att det ibland är obehagligt och obekvämt är det bara att bita i det sura äpplet, lillplutten kan ju inte själv.

    Lycka till och sparka 2012 i röva!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, 2012 är ett riktigt eländesår. Tack och hej!

      Radera
  8. Din kvot av sjukdomar och stök måste vara uppfylld för lång tid framåt!!! Nu önskar jag intensivt att din tillvaro fokuserar på att vara snäll med dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jaaaa, som tur är har jag ju världens snällaste goaste snart tvååring.

      Det är bara resten som ska räta till sig också. Det som kan räta till sig.

      Radera
  9. <3
    förlåt för att jag är en sådan usel vän just nu. Men mitt 2012 suger musten ur mig med..

    Puss o kram

    SvaraRadera