Smärta

Ligger i sängen och sover middag samtidigt som Mini. Efter en intensiv vecka behöver min kropp just det.

Då trillar nyheten in. Det efterlängtade pyret har dött i magen. Relativt tidigt, men inte mindre sorgligt för det.

Jag vänder mig om och är så tacksam över det knyte som trynar sött, samtidigt som jag önskar att jag hade den blekaste aning om hur jag ska kunna lätta sorgen.

Livet är så fruktansvärt orättvist.