Igår gjorde jag årets mest onödiga investering. Igår köpte jag ett par svindyra stövletter på impuls. Eller nja, de jag har har nötts på skinnklackarna att jag skäms att ha dem på mig hos kund och eftersom jag ska resa nästa vecka ville jag försäkra mig om att jag har ett par justea skor med mig. Min bedömning var att de jag redan äger var i för dåligt skick för att skomakaren skulle klara att fixa dem innan torsdag, när jag behöver dem senast.
Jag köpte de här alldeles för dyra (men väldigt fina) stövletterna och åkte direkt hem och för att inte ångra mig slet jag bort lappar och impregnerade dem. Allt på impuls.
Idag skulle jag ta med mig de gamla stövletterna och lämna in dem till skomakaren. Men jag glömde dem hemma. Glömde dem, glömde att ta mina vitaminer, glömde att ta min medicin. Det känns som att jag glömde hela huvet hemma. Så efter att ha krånglat mig till jobbet genom trafiken på E22an så beslutade jag mig för att göra tidrapporteringen och sedan åka hem och fixa allt jag glömt.
Sagt och gjort. Två mil tillbaka hem. Två mil tillbaka till Malmö. In på skomakaren med de gamla stövletterna. Det tog 5 minuter för honom att putsa upp klackarna. 5 minuter, svart skoputs, en maskin och inget betalt.
Jag är ett hormonpucko...
Det här är precis sånt jag gör när jag har PMS. Kan berätta skräckhistorien om när jag beställde mig en säng för 40 000 kr. Jo, den hann jag avbeställa.
Som ni också förstått (om ni läst nedan) har jag haft en helg full av funderingar. Lite skrämselhicka har jag för att bli helt ensam med en bebis eller två. Lite panik över vad det är jag håller på med. Kan man verkligen göra så här och komma undan med det? Vad gör jag om ditten och datten händer? Vad ska pappa säga, vad ska chefen säga, hur kommer det att gå med jobbet, lånen, bilen, tänk om jag inte kan yada yada etc etc.
Men så händer små saker som får allt att kännas bättre. Bara en sån sak som era kommentarer på mitt förra inlägg. Det fick mig att må så bra plötsligt. Bara att det finns andra där ute som läser, som hör och som peppar mig. Även om jag inte känner er alla IRL.
Så jag mitt hormonpucko fick en klump i halsen och en tår i ögat. Av glädje.
Tack!
Raring, klart att det är svårt att fokusera på en sak när det händer 1000 i ditt liv just nu.
SvaraRaderaMen alla morgonens motgångar har du löst och nu har du två par snygga stövletter att varva mellan så det kommer ta längre tid innan du behöver åtgärda dem igen ;)
Styrkekramar så du tar dig genom dagen och jag håller tummarna att du får den bästa födelsedagspresenten någonsinn den 20:e.
Men hjälp! Även om jag känner igen tankarna: helt ensam med en bebis eller två kommer du inte bli. För det första är du inte ensam om du har barn, men det vet du ju. För det andra finns ju vi femmisar/tjejer härute, och skulle du av någon anledning hamna där -maila såklart, tror de flesta skulle svara på ett sånt mail, iaf jag -även om jag inte känner dig IRL, eller kan komma och avlasta så finns det ju många att prata med som du redan hittat. För det tredje kommer det ju inte bli så ensamt, det vet du nog, egentligen. Kramisar! Jag hoppas det blir bebbe nu ;)
SvaraRaderaåh, vad jag känner igen mig! men det kommer ordna sig, vi är ju trots allt inte helt ensamma i världen. jag håller alla tummar!
SvaraRadera