söndag 29 november 2009

Kära dagbok

Idag hade jag en bra diskussion med J. Vi pratade om vad man förväntar sig och vilken inställning man har till tillvaron. De senaste dagarna har som ni vet inte varit så bra. Livet, hormonerna, bostad, jobb allt som pågår runt mig just nu och all energi jag lägger när jag är på jobbet bara fällde mig som en fura.

Jag behövde bara få vara ifred. Eller bara få vara jag. Mitt lilla jag ett tag. Och när det inte fanns utrymme för det ja då såg jag livet svart och ville bita huvudet av allt och alla. Hakade upp mig på jobbiga saker och jobbiga tankar.

Men samtalet med J. Det påminde mig om vem jag egentligen är och vilken inställning till livet jag har i grund och botten. Jag vill vara den som fokuserar på positiva saker.

För ett tag sedan läste jag om en undersökning i DN. Undersökningen hade gått ut på att mäta hur tankarna påverkar vår uppfattning om omgivningen och oss själva. En grupp människor delades in i två grupper, där den ena gruppen varje dag fick fokusera på positiva saker och den andra gruppen fick skriva ner saker de retade sig på.

Gruppen med positiva saker mådde såklart bättre än den negativa. Men det intressanta var att man mätte hur de mådde även 6 månader efter att undersökningen avslutats. Det visade sig att den positiva gruppen fortfarande mådde betydligt bättre än den negativa gruppen.

Om en undersökning som kanske varar en månad ellet två har sån påverkan på hur vi ser tillvaron, hur ska inte en negativ barndom påverka? Ett par år på fel skola eller arbetsplats?

De här tankarna fick en hel del av min rastlöshet att försvinna och så började jag känna tacksamhet och glädje för en hel del saker i min tillvaro.

Jag är glad för min nya lägenhet - det har jag inte känt på ett par veckor, men nu är känslan tillbaka. Jag är så glad för att jag ska få flytta in och bo där.

Jag är glad för mitt jobb - det jag gör är uppskattat, mina kollegor uppskattar mig och jag är omtyckt av kunden

Jag är glad för att jag vet vad jag vill - jag vill ha ett barn och jag jobbar faktiskt på det. På riktigt. Jag är handlingskraftig nog att faktiskt agera på egen hand för att nå mitt mål.

Jag lever ett rätt spännande liv - jag kan göra val min mamma eller mormor aldrig hade möjlighet att göra. Och jag gör dem, hela tiden.

Listan skulle kunna göras lång, men nu faller mina ögon ihop.

Sov gott, det ska jag göra. Imorgon börjar en ny fantastisk vecka.
Det är första veckan i mitt nya hem. Och veckan för mitt fjärde försök.
Det är en spännande vecka!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar