söndag 8 november 2009

Tredje gången gillt?

I fredags var jag i Köpenhamn igen. Hormonerna gjorde sitt och enligt min kropps signaler så ägglossade den rejält. Jag kunde inte låta bli att spana på sötnosen hos kunden. Kunde inte låta bli att skicka SMS med sexanspelningar till Glitter. Det är jobbigt att assistera på kurs när man i princip bara tänker på lakanstango hela tiden.

Efter jobbet körde jag direkt till CFC. Det visade sig dock vara lite problematiskt, då min livmodertapp gått och gömt sig. Läkaren hittade den inte och sa därför att han behövde dra i den. AJ, det var obehagligt och jag började blöda.

När själva inseminationen var avklarad sa han till mig att jag borde gå och kolla upp om jag har problem att få blodet att koagulera. Han disktuerade det här och plötsligt känner jag hur jag håller på att svimma. Sätter mig på stolen i omklädningsrummet med huvudet mellan knäna, men det hjälper inte.

Reser mig upp och säger att jag håller på att svimma och så faller jag. Tack och lov har läkaren redan greppat mig och jag leds in till en brits och där blev jag liggandes. På ett sätt ska det väl vara bra, för det finns studier som säger att man ska ligga ner i 15 minuter efter inseminationen.

Efteråt började jag bekymra mig om det läkaren sagt om koaguleringsproblemen (han konstaterade det genom att fråga om jag lätt får blåmärken, jag som får blåmärken om någon tar i mig för hårt!). Tänk om det påverkat mina chanser att bli gravid?!

I lördags vaknade jag och upptäckte att jag var på väg att få ännu en UVI. Först anade jag den bara för att sedan uppleva den starkare och starkare. Jag skickade ett mail till CFC (kliniken i Köpenhamn) för att få veta hur det står till med koaguleringsproblemet och fertiliteten och sedan tog jag reda på vart jag skulle vända mig med min UVI. Gissa om min lördag var kul. 3 h på vårdcentral och oro för mitt blod.

Jag fick antibiotika och sen fick jag svar från kliniken. Ingen fara på något håll. Tack och lov.

Så nu mina vänner är det bara tumhållning som gäller för hela slanten. Hela vägen till den 20 november. Vilken trevlig tidig födelsedagspresent ett plus på en sticka skulle vara.

5 kommentarer:

  1. Vilken obehaglig upplevelse, men tur att den slutade bra ändå! Tänk att det inte bara kan få gå som på räls nån gång...
    Jag håller tummen så den vitnar här uppe hos mig!
    Önskar dig lycka till av hela mitt<3
    Kramar Anna franmitthjarta.wordpress.com

    SvaraRadera
  2. Håller tummarna! Kanske att läkaren ville skylla ifrån sig? Det var ju faktiskt han som fick dig att blöda!
    /Sofia

    SvaraRadera
  3. Oj! Tummar tummar :)

    SvaraRadera
  4. Hoppas det går vägen! Good luck =)

    SvaraRadera