2004 åkte jag till Afrika för att jobba. När jag kom till platsen som skulle bli mitt hem i över ett år så hamnade jag i chock. Jag minns första dagen, när min assistent tog mig med på rundtur runt byn i vår Toyota Landcruiser. Han var så stolt och jag var stum.
Vi körde runt bland lerhyddor på vägar som bara var intorkade lergropar. Barnen var nakna, smutsiga med stora magar och smala ben. Kvinnorna arbetade och männen gick runt med vapen. Jag minns så väl när vi körde förbi fängelset, något som såg ut som en gammal ruin (vilket det var också) och hur han berättade att varje söndag utdelades piskstraff där. Jag minns hur han pekade ut området som var "sjukhuset" för de spetälska. Spetälska! En biblisk sjukdom för mig.
Jag minns hur getterna ställde sig i vägen för bilen. Värmen. Dammet. De små stånden på marknaden där man grupperat saker för att få det att se ut som mer. För där kunde det ligga tre kolor, ett pärlhalsband och några tygblommor.
Den där brända röda jorden. Och mitt i all misär, så var människor glada. Vita leenden. Barnskratt. Min assistents stolthet.
För mig tog det tre dagar att landa mentalt på den här platsen. Jag tror att jag förändrades i grunden de där dagarna.
Min första resa hem det året var till jul. Jag landade i Sverige mitt i värsta julrushen. Jag minns hur äcklad jag blev av julhandeln. Av shoppingpaniken. Kontrasten var för hög.
Nu när år har gått från då till nu, så kan jag se det fina där jag då bara såg konsumtion. Jag njuter av att handla inför jul. Även om jag gör det med måtta. Jag njuter av att göra det fint, för att jag kan. Jag njuter av att få vara nära de som jag älskar mest.
Precis som jag vet att de som inte har någonting också gör. För även i det fattigaste, så delade de det de hade. Tog tillvara på allt. Visade omtanke och kärlek. Jag tror att det var min viktigaste lärdom från det där året i Afrika. Att dela allt.
Och i hemlighet mina vänner, så kan jag emellanåt fortfarande njuta av att ha varmt rinnande vatten i kranen hemma.
Så ta tillvara på julen, advent och december. Njut!
Så häftigt och lärorikt att få se Afrika på det sättet. Detta är verkligen tänkvärt nu när julen närmar sig. Jag gillar också julen och den gemenskap som den skapar (för dom flesta).
SvaraRaderaåh jag känner likadant, jag var en längre tid i Bangladesh när jag var 20. Och det var en av de bästa sakerna jag kunde ha gjort. Jag hoppas att B kommer iväg också, långresa, få perspektiv. Så det viktiga inte blir den största platt-tv:n.
SvaraRaderaOch jag var längre tid i Zimbabwe när jag var 23. Bodde också i by med hyddor. Och känner igen allt du beskriver, tankarna, chocken, reaktionerna. Hur den allra största kulturchocken nästan var att komma hem igen. Vad håller vi på med här egentligen? Vi må ha ett överflöd av julklappar men vi har ju förlorat nästan allt annat på vägen. Och ja, det må låta som en klyscha, men i den fattigaste familjen i byn fanns likväl den största generositeten, gästfriheten, omtanken och inte minst skrattet.
SvaraRaderaJag har också det perspektivet fortfarande, avtrubbat men det finns. När en del av mig vill gnälla för att tvättstugan är två portar bort och jag måste gå ut så minns jag att jag har gått en kilometer för att tvätta i floden med kvinnorna i byn. Såna grejer. Finns inte så mycket kvar att klaga på sen.
Förutom sömnen.
Kände igen mig så i ditt inlägg. Var i Uganda för några år sedan och din beskrivning av Afrika stämmer bra med hur jag upplevde det. Svårt som tusan att komma in i vardagen igen när jag var hemma i Sverige men uppskattade att allt kändes som att det var så lättfixat. Bara att ha en toalett och en dusch var som ett mirakel :). Var på spa nyligen och alla slogs om att få "duscha" genom att hälla ett spann vatten över sig istället för att använda vanliga duschen. Efter några månader i Uganda känns det inte lika charmigt och jag gled nöjt in i vanliga duschen ;)
SvaraRaderaNi är bara bäst. :-D
SvaraRaderaSåklart har mina följare liknande upplevelser och samma fina inställning till julen.
Kram på er allihop