Det jag skulle skriva om

Läs det här först

Nu till det som jag har gått och funderat på. Det jag vet att ”Barn till varje pris?” har triggat hos mig. Tidigare har jag inte velat ta ställning. Jag har inte velat säga var gränsen går för vad som är okej och inte. Embryoadoption? Surrogatmödraskap? För vem är jag att skriva någon på näsan om det? Men inombords har jag gått och stött och blött de här frågorna.  Med olika grad av medvetenhet om det. Och så kom den där fantastiska TV-serien. Ja, den och den på 3:an också för den delen.

Jag vet precis vad jag tycker idag. 

Jag har skrivit om det tidigare. Att jag skäms över att vi är så stock-konservativa i Sverige att vi inte tillåter ensamstående att bli föräldrar. Sättet vi hanterar barnlöshet på inom vården. Att det skiljer sig så mellan landsting. Etc etc

Jag vill att vi blir ledande inom det här. Jag önskar att vi tillät alla vägar att bli föräldrar på i Sverige. För alla. Och visst, vi kanske inte har råd att betala surrogatmödrar inom ramen för landstingsvården, men låt de som vill anlita surrogatmoder betala det då. Så länge det är tillåtet. Jag har två vänner som är barndomsvänner. Den ena har tre barn och är nöjd. Den andra kämpar för sitt liv för att få ett. Hon med tre vill så gärna hjälpa. ”Jag kan bära ditt barn” säger hon, men det är inte möjligt i Sverige idag. Det finns de som sätter likhetstecken mellan prostitution och surrogatmödraskap. Jag tycker att de ska prata med mina vänner.

Tillåt för guds skull ensamstående få fertilitetsvård. Det är så korkat att det är en gråzon. Det är så pinsamt att jag vill dra skämskudden framför ansiktet och kvida lite. Jag måste ha rätten att få veta hur det står till med min egen kropp! Aaarrgh...

Låt ensamstående få inseminera sig och göra provrörsbefruktningar. Vi gör det ändå! Vi blir bara fler och fler för varje år.

Tillåt embryoadoption i Sverige. Jag tror inte att den genetiska kopplingen är så viktig som vi menar i det här landet. Jag har nära bevis på det. En av mina vänners pappa uppfostrade dagligen ett barn han visste inte var hans. Hon var beviset på otrohet och svek. Ändå älskade han henne över allt på denna jord. Henne och hennes bror som genetiskt var hans.Och hon älskade honom. Oavsett vad hon fick lära sig om sitt ursprung under resans gång.

Tillåt adoption i Sverige. Som psykologen sa igår, det går, men det var inte politiskt korrekt på 70- och 80-talet, så det minimerades. Jamen det är ju 30-40 år sedan nu. Dags att omvärdera lite kanske? Jag känner både personer som varit adopterade och fosterhemsplacerade. Och jag lovar er att i det sammelsurium som uppstod runt den fosterhemsplacerade var det betydligt mer otrygghet och osäkerhet än runt de adopterade.  ”Fosterhem för barnens bästa”, yeah right. Försök att vara trygg med att min alkoholiserade biologiska mamma kanske kräver tillbaka mig från den tillvaro jag har nu. Är inte det ett svek?

Nu kommer vi till en punkt som jag tror att jag nog inte har så stort medhåll i.

Tillåt anonyma donationer i Sverige. Ja, jag menar det. I programmet på 3:an är det ett lesbiskt par som blir mammor genom donationsinsemination. De fick vänta i 1½ år. Ponera nu att alla singelmammor skulle stå i samma kö. Hur lång skulle väntetiden bli då? Då blir en lagändring enbart en teoretisk övning. För i praktiken kommer i vi princip ha samma situation.

Jag menar på fullt allvar att jag inte tror att det här med att kunna spåra sitt genetiska ursprung har så stor betydelse. Kanske kommer Mini slå mig på fingrarna om det en dag. Älskade unge min, jag ska göra allt för att du ska få bearbeta och hantera den här delen av ditt ursprung. Men av avgörande vikt anser jag faktiskt inte att det är. Jag känner de som inte har koppling till sitt ursprung och heller inte vill ha det. Jag tror att det iofs är individuellt, men också en fråga om hur stor vikt vi i samhället lägger vid det här. Vad vår kultur säger. Uppenbarligen lägger vi stor vikt vid det i Sverige. Varför?

Nej, låt oss öppna upp möjligheterna. Starta ett nationellt donationsregister för spermier, ägg och embryon. Öppna upp vägarna att skapa liv. Ge liv. Få liv.

Jag citerar mig själv från igår, när jag återgav vad psykologen sa i sista avsnittet av ”Barn till varje pris”:

”Det som spelar roll är att barnen får längtande föräldrar som kan knyta an och älska barnet.”

För jag menar att det också spelar roll för längtande föräldrar att få älska och knyta an till ett barn.

Oavsett på vilket sätt det kommit till dem.

Oavsett vad deras genetiska koppling är. 

Jag väljer att vara öppen för liv och för möjligheter.  Jag vill vara öppen för kärlek, delaktighet och empati.  Jag vill se människor som tillgångar och förlita mig på deras förmåga att tänka för sig själva. Jag vill inte sitta på höga hästar med pekpinnar om vad som är rätt och fel.


Jag vill leva i ett land som också har den inställningen.