tisdag 15 november 2011

Ursprunget

Genom Femmis hamnade jag på en prästs blogg där hon skrivit ett inlägg kopplat till SVTs program Barn till varje pris. Hon har upprört flera av oss Femmisar, men publicerar inte våra kommentarer på sin blogg. Och visst kan man göra så. Strunta i att publicera kommentarer. Själv har jag genom min tid på den här bloggen enbart plockat bort två kommentarer. En som var uppenbart skriven av ett troll och en som av misstag avslöjade lite för mycket av min identitet.

Nåväl. Eftersom hon nu inte publicerar min kommentar och eftersom jag blev påverkad av hennes inlägg känner jag att jag vill försöka formulera mig runt de frågeställningar hon tar upp. Som jag har förstått henne så menar hon att det är barnens rätt till sitt ursprung som hon värnar om. Att hon under sin tid på pastorsexpeditionen varit i kontakt med flera människor som sökt sitt ursprung och hur viktigt det varit för dem.

Jag tror att alla mammor som skaffar barn som ensamstående med donatorsäd har funderat både två och tre varv extra kring de här frågeställningarna. Jag vet att jag själv brottades mycket med det här innan jag ens började försöka göra Mini. Den fråga som främst störde mig var avsaknaden av en pappa. Hur kan man växa upp utan sin pappa! Det jag upptäckte var att när jag pratade med andra så visade sig två scenarier:
Den första är de som har blivit svikna av sina fäder. Tyvärr har jag flera i min nära omgivning som har haft det så. De har allihop fällt kommentaren att det måste vara värre att ha blivit sårad och svikna som de har blivit under sin uppväxt, än att veta att min biologiska pappa är en man som verkligen ville att jag skulle bli till och därför gav sin säd i gåva till min mamma. Under de här samtalen har jag fått trösta och stötta trots att det har varit vuxna människor som menar att de har bearbetat sin barndom. Tänk vilka trauman föräldrar kan skapa för sina barn.

Det andra scenariot är de som inte har vuxit upp med sin biologiska pappa antingen utan att veta om det, eller för att de har varit adopterade. Ingen av dem har önskat ha kontakt med sitt biologiska ursprung på. Inte för att de har varit arga eller besvikna, utan helt enkelt för att de inte har tyckt att det har varit intressant för dem.

Under den här tiden när jag funderade mycket på papparollen så kom jag fram till att det var ju min föreställning om papparollen som spökade. För visst vill jag ge mitt barn allt det där underbara som jag har fått av mina föräldrar och jag har en makalöst underbar pappa. Mini har däremot ingen pappa och kan därför inte direkt sakna det. Hans värld ser bara inte ut på det viset. Det närmaste en pappa han har (i dagsläget) är en man som faktiskt ville att han skulle bli till. En man som ville att jag skulle få leva med Mini i mitt liv. (och så är en av mina absolut bästa vänner Minis alldeles egna kärlekspappa)

Jag tror att det är där skon klämmer för de flesta som ryggar tillbaka och skräms av tanken på donerade ägg och spermier. Vi är så vana vid våra egna föreställningar. Vi är så vana vid att kunna gå till kyrkoböcker och register och söka vårt ursprung, men är det verkligen vår identitet? Jag är inte så säker som prästen som skrev inlägget i den där bloggen. Jag tror att det blir viktigt för att vi gör det viktigt.

Personligen har jag inte varit så intresserad av att söka mina rötter till exempel. Hur många av er där ute har det? Nu vet jag förvisso vem som är min pappa, men släkten på hans sida har jag inte mött särskilt mycket alls. De flesta aldrig. Jag har ingen kontakt och vet väldigt lite om dem. Jag tycker faktiskt inte att de utgör min identitet, mer än att jag vet att mitt ursprung är, ja, vad är det egentligen? Svenskt? Antar jag. Det visade sig t o m vid tillfälle att den historia jag alltid fått höra om mitt relativt ovanliga efternamn inte ens den var sann, men inte blev jag särskilt upprörd eller kände mig rotlös för det. För min identitet är att det jag heter heter jag, jag fyller det med innehåll genom att existera och inte genom dess ursprung.

Samma sak på min mammas sida. De jag vet något om där är min mormor och morfar, men inte särskilt detaljerat. Och så såklart mina kusiner och moster och morbror. De är människor som har figurerat i mitt liv, som livs levande varelser. Idag vet jag att de finns där ute, men mer än så, nej. Och om de är en del av min identitet. Knappast.

Men visst, både prästen och jag spekulerar utifrån våra egna skilda erfarenheter. Det mest opartiska vi har att vända oss till är forskningen. Om jag skrev det här på universitetet skulle jag nu länka och referera här, men jag har varken tid eller lust att leta rätt på allt det just nu. Den forskning jag har läst in mig på och som jag har hittat i frågan säger en sak: Barn som växer upp med en frivillig förälder mår MINST lika bra som barn i ”traditionella” familjer, om inte bättre. De blir mogna, kloka, kärleksfulla och trygga unga vuxna. De är hett efterlängtade, önskade, älskade och uppfostrade.

Visst borde det finnas de som inte får det bäst i världen i den här gruppen också. Visst finns det undantag som bekräftar regeln. Det gör det alltid. I kärnfamiljen (aargh vad det ordet smakar illa för mig) som i regnbågsfamiljen (gillar inte det ordet heller) eller helt enkelt oberoende på hur ens familj ser ut. Jag tänker på de barn som var skilsmässobarn när jag växte upp, vad jobbigt det var för dem att leva utanför normen, när det idag är hur vanligt och inget konstigt alls. Så vill jag att världen omkring ska se på vår familjekonstellation också. Som att det är helt okej och inget konstigt alls. För det är vi, med våra kommentarer och föreställningar om vad som är rätt och fel som stigmatiserar och gör saker jobbiga.

När jag tänker på min tid i Afrika. På min käre assistent/livvakt som jag skrev om förra veckan. Hur de förhöll sig till familj i hans kultur. För dem var familjen de som var dem närmast. De som bodde i samma by. De kallade alla för sina bröder och systrar. Alla män för sina farbröder och alla kvinnor för sina mammor. Alla tog hand om varandra och själva biologiska urpsrunget var mindre viktigt.

Det vill jag även att Mini ska få ha. Känna att han är del av något större. Att han har människor som är viktiga runt honom och som han är viktig för. Sedan om han är genetiskt och biologiskt kopplad till de här människorna eller inte tror och hoppas jag kommer att vara mindre viktigt. Däremot är jag övertygad om att vi kommer att fylla honom med hans identitet. Jag är övertygad om att han kommer att vara en trygg, stabil, glad och öppen ung man en dag. För jag kommer att göra allt som står i min makt för att hjälpa honom att bli det.

Precis som vilken mamma som helst. Kärn-, regnbågs-, foster-, adoptiv-, frivilligt ensamstående eller bara vanlig hederlig mamma. I en vanlig hederlig familj.

13 kommentarer:

  1. Fint skrivet!

    Det som våra "motståndare" inte tycks förstå är just detta hur genomtänkt allting är - redan innan vi börjar försöka. ALLA negativa aspekter som de lyfter har vi tänkt, stött och blött hundra gånger om...

    Och precis som du säger, studierna visar hur fel de har. (Även om det självklart alltid kommer finnas de som är djupt olyckliga, ledsna och sorgsna.)

    Ta hand om dig - och krama Mini!

    SvaraRadera
  2. Jo, jag är med på tåget också...

    jag tror det ligger mycket både i tanken om att det är vår egen föreställning som styr och i att de som värjer sig för detta sätt att bli familj (de är nog oftast inte motståndare, mer ovana vid tanken) faktiskt utgår från att sin egen värld. Där man aldrig tänkt på detta förut. Då kan ju inte vi heller ha gjort det? Hmmmm... De glömmer att det är möjligt, att det kan vara så att deras spontana tankar, känslor över att vi inte ser till barnen - faktiskt har varit våra en gång men att vi nu är någon annanstans.

    Å andra sidan... jag glömmer det också. När människor reagerar som jag uppfattar det - illa - då glömmer jag lätt att de inte haft lika lång tid som jag att vänja sig. Att tänka färdigt. Att leva tanken.

    Fast "religionsdialog" är lite kul som namn när man inte riktigt vill släppa igenom kommentarerna...

    SvaraRadera
  3. Oj, vilket långt inlägg jag hamnade i ;) och jag håller med om ALLT!
    Maila mig dina kontaktuppgifter, namn, adress, telefonnummer och personnummer så ordnar jag DN!!!

    SvaraRadera
  4. Mailadressen också: livetinnanliten@hotmail.se

    OBS!! Punkt SE (inte .com)

    SvaraRadera
  5. @FC; du har rätt - motståndare är kanske att ta i (ibland) men jag kom inte på något bättre ord ;o) belackare? gnällspikar?

    Och visst är det så att de är ovana. Jag har ju haft ett år på mig, eller mer, att vänja mig vid tanken. I ett direkt samtal med någon som aldrig hört det tidigare så får de fem minuter....

    SvaraRadera
  6. Nåja... det finns fler grejer att titta på med henne:

    http://www.youtube.com/watch?v=GXyJfk6aQnc

    SvaraRadera
  7. http://thoralfalfsson.webblogg.se/2009/november/kvinnlig-prast-fordomer-islam.html

    SvaraRadera
  8. Åh du är klok du! Jag känner mig rätt träffad i att placera sina egna förväntningar och besvikelser angående pappa på B, ska genast lägga ner. Jag önskar att vårt samhälle var lite mer Afrikanskt.
    Jag brukar kalla oss Stjärnfamilj. För att stjärnor är så himla bra :)

    SvaraRadera
  9. <3

    / "kärlekspappan"

    SvaraRadera
  10. Usch, hon är som ett stort troll hela hon. Jag har inget emot att diskutera religion även om jag själv är uttalad ateist. Jag har heller inget emot att människor har andra åsikter än mina, men människor som bara är ute efter att höras utan att egentligen ha någon relevans eller kött på benen för det de vill. Om hon nu ens vill något. Youtube-inlägget tycker jag är ett typexempel på det. Hon får frågan vad hon egentligen vill och kan inte svara på det. Inte så att någon förstår.

    Nåväl, tack för alla fina kommentarer. Jag ska sluta lägga tid på troll och lägga lite tid på mitt jobb istället.

    SvaraRadera
  11. Tja... Sedan var hon med i "Halv åtta hos mig" tydligen i år. Tycker fortfarande det är märkligt att helt enkelt välja bort att ta diskussionen. Vill bara yttra sig i den liksom... Funderar på att göra som du. Men datorn är sönder så jag måste sno tid på jobbet. Och hon tar nog mer tid än så...

    SvaraRadera
  12. Mmm... troll brukar göra det! Jag är dock lite förvånad över att hon inte kommenterat här. Det är väl otäckt med ett forum hon inte modererar själv kantänka.

    SvaraRadera