Samtal i dagarna med singel kompis i mitten av 30.
"Jag ser fortfarande barn som resultatet av en relation. Jag är inte där än, om någonsin, att skaffa barn på egen hand."
Och jag känner igen tankar från förr. Hur jag sökte pappan till mina presumtiva barn. Nu känns tanken nästan lite främmande och plötsligt förstår jag vilken mental resa jag gjort med Mini. Dessutom förstår jag varför beslutet tog tid. Jag behövde helt enkelt sörja avsaknaden av relationen. Det var mitt största hinder i den här resan. Så även om jag vill flagga för hur fertiliteten dalar, även om jag vill berätta hur fantastiskt det är att få ha blivit mamma även utan relation, så inser jag att de här öronen inte riktigt är redo för den krassa verkligheten. Logiskt är hon där, men känslomässigt på en helt annan plats. Det är lite fint. Nästan naivt i min värld och jag inser att jag både önskar att jag också befann mig där, på samma gång som jag är så oändligt stolt och tacksam över min resa. Resan till ett helt annat normalt än för fem år sedan. Heja Femmiskvinnan, samtidigt, underbara romantiker!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar