"Jag har ingen pappa"

Så sa Mini igår och jag tror faktiskt att han för första gången förstod innebörden i de orden. Att det är något som många andra barn har som han faktiskt inte har. Även om jag har laddat för den här dagen. Nästan provocerat fram den genom att prata om det här med pappor och mammor så klack det ändå till inne i mig. Vi pratade om vilka mer som inte har någon pappa och vad Mini har. Jag berättade att jag letat efter en pappa åt honom överallt innan jag fick pappafrön från en snäll man i Köpenhamn. Jag berättade om hur mycket jag längtat efter Mini och hur lycklig jag var att få just Mini. Det bästa barn jag kunde få.

"Mamma leta pappa till mig", sa Mini då och hans sätt att formulerar meningar gör att jag inte vet om han bara egentligen upprepade vad jag hade sagt, eller om han ville att jag skulle fortsätta leta. Så jag frågade Mini om han ville att jag skulle fortsätta att leta efter en pappa åt honom och då sa han "Ja".

Det var kanske en dum fråga att ställa, samtidigt kände jag att jag ville veta hur han kände i den frågan. Kanske är det så att Mini saknar en pappa i sitt liv precis som jag saknar den där mannen i mitt.

En vän till mig har sagt åt mig att köra hundtricket med Mini. Låta Mini håva in hjärtat på killen och glida med på köpet. Kanske är det vägen att gå? För om jag nu hittar honom, så måste han MINST älska Mini lika mycket som han älskar mig. Minst.

Och Mini min lilla älskling. Jag lovar att fortsätta att leta efter en pappa till dig. Fast inte vilken pappa som helst utan den pappa som kommer att vara allra bäst på att vara just det. På den punkten kommer jag aldrig att kompromissa.