Njutning och frustrationer

Jag har skaffat nya vanor. Jag sover! Inte tillräckligt tror jag, men ändå betydligt mer än tidigare. Åh vad det är SKÖNT.

Även om jag sover mer så har jag ändå svårt att inte bli provocerad av att leva med en tvååring som naturligtvis ska vara självständig och dessutom testa alla gränserna, gärna på en gång. Jag försöker ge utrymme och jag försöker att inte låta mig provoceras, men som igår, när han inte skulle sova för allt i världen. Då var det svårt. Det slutade med att jag inte var den där mamman som jag helst vill stoltsera med, utan snarare den som jag inte vill erkänna riktigt.

Efter en massa lirk och trix och försök till att vara pedagogisk och bra, så slutade det med att han åkte i säng så att det rök om det med orden: "Nu vill jag inte höra ett pip till från dig härinne!", varpå jag gick ut trött, hungrig och frustrerad. Hör och häpna. Det blev knäpptyst och när jag tittade till honom efter 5 minuter sov han som en stock. Så mycket för allt det där "bra" jag gjorde innan!

Ibland undrar jag hur det hade varit annorlunda med en pappa i ekvationen också. Idag är det dessutom fars dag. Facebook, butiker och reklam är översållade med Fars Dagspåminnelser och jag tänker att det här kommer Mini snart vara medveten om den här dagen. Så vi passade på att fira morFar istället.

Idag har vi bakat chokladmuffins, utan pappa att ge dem till. Jag hade någon idé om hur mysigt det skulle bli, eftersom barnet tjatat om att vi skulle baka muffins. Men tji fick jag. Trött grinig unge och smetig smet, samt flygiga formar är INTE, jag upprepar INTE en bra kombination. Men muffins blev det till slut, även om mamman var lite svettig vid det laget.

Så när allt var säkrat i köket (inga plattor och ingen ugn på) så tog jag min lilla trotskille och gick och la oss. Där gosade vi järnet till doften av nygräddade chokladmuffins. Finns det något härligare än att känna doften av sitt eget barns hår och hur han nästan kryper in i en för att komma nära? Jag älskar det.

En vän till mig verkar ha blivit religiös i sin senaste relation. Hon har plötsligt börjat tacka gud för saker och idag kom det upp en bild på psalmboken på Facebook. Var och en blir salig på sin tro heter det. Själv har jag svårt att se att religion skulle ge mig något i vuxen ålder, men åh, närheten och tillhörigheten med mitt barn. DET kan göra mig salig.

Vad går du igång på?