Genom åren har jag haft en del relationer. En del längre, men också kortare så klart. Jag har tagit några rejäla smällar. Män som bedragit mig, som haft mig som andra kvinnan. Män som haft mig som trofé, eller som krävt att jag ska leva upp till deras fantasi om en kvinna. På ett mindre konstruktivt sätt.
Men den som är utan skuld ska kasta första stenen. Jag har inte helller alltid varit en duvunge. Det kan jag erkänna.
Min vän P, som är här på besök, brukar säga att jag är relationsfobiker. Det innebär att så snart någon visar äkta intresse och känslor för mig, så lägger jag instinktivt benen på ryggen och drar snabbare än en avlöning. Jag kan se ett visst sånt mönster.
Jag misstänker också att det delvis är därför Glitter är kvar i mitt liv. Inte bara att han kompletterar så bra och är så ljuvlig på alla andra sätt. Det finns inga krav. Vi njuter, uppskattar och tycker om varandra som det är. Jag får sakna honom. Sedan får jag njuta av honom. Samtidigt som jag vill ha mer så är jag faktiskt väldigt nöjd som det är också.
I veckan som gick sprang P och jag på en gammal pojkvän till mig. E.
E kom in i mitt liv efter stora jobbiga separationen. Jag hade sökt bekräftelse hos pojkar som var betydligt yngre än jag. De var där runt mig och jag skäms lite över hur jag utnyttjade deras uppvaktning för att slicka mina sår, men så var det.
Jag träffade E just som jag bestämt mig för att det fick vara nog med de unga söta pojkarna (de var inte riktigt på samma plats i livet som jag). Han var charmig och duktig. Smart. Jag har alltid fallit för charm och intelligens. Han var också yngre än de andra. Jag bestämde mig för att inte ge efter och så började ett halvårs intensiv uppvaktning från E.
Som en droppe som urholkar en sten bröts mitt motstånd ner och den söte charmören fick en plats i mitt hjärta.
Vi hade det relativt bra, men så betedde han sig katastrofalt illa på en familjetillställning. Jag märkte också att han notoriskt undvek allt som kunde vara en konflikt med mig. Jag behöver få diskutera, möta motstånd och få bekräftelse på att båda är kvar efter en dust för att känna mig trygg.
Jag tappade lusten till honom. Tappade tron på relationen och efter nästan två intensiva år gjorde jag slut. Jag minns hur han pratade om att bo tillsammans och hur jag fick panik av bara tanken.
Åren gick. Jag träffade och lämnade två av de större skitstövlarna i mitt liv. Åkte till Afrika, kom hem. Lärde mig att E träffat en annan och flyttat till Stockholm under tiden. Bra så.
Jag letade efter pappan till mina efterlängtade barn. Utan större framgång. E flyttade tillbaka till Malmö, med flickvännen. Jag började mina tankar och försök att bli gravid på egen hand. E fick en son. Men vi umgås inte, så det behövde jag inte känna så stort sting i självförtroendet av, även om jag uppenbarligen haft fel där för en sisådär 7 år sen.
Så sprang vi på varandra på en lunch. Jag var ute med en kund och han kom fram och hälsade. Det var ett mycket märkligt möte. Stämningen var så laddad att inte ens kunden undgick det.
Han föreslog att vi skulle ses. "Visst" sa jag, som man säger och tänkte nej nej. Jag orkar inte höra hans familjelycka mitt min kamp att acceptera hur jag själv bestämt mig för att gå tillväga.
Han tog kontakt efter kontakt. Jag undvek. Så i veckan sprang jag, tillsammans med P, rakt in i deras familjelycka på ICA. Jag fick träffa både son och sambo. Och där och då bestämdes att vi ska äta lunch tillsammans på onsdag.
Samtidigt som jag är så klar över varför jag valde bort honom, känns det otroligt tufft att sitta ner och prata med honom. Giv mig styrka att överleva det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar