Varje morgon vaknar jag runt fem och ligger vaken ett par timmar innan jag somnar om. Det här börjat kännas normalt nu. Det här pågått sedan jag blev gravid.
Varje morgon ligger jag och funderar över tillvaron, samtidigt som jag spelar spel på telefonen. Det är allt möjligt som passerar förbi. I veckan som gick så fick jag chansen att väldigt spontant åka till mina vänner i Norrköping och gå på konsert. Jag älskar sånt, att bara bestämma sig och sen agera. Min familj tyckte absolut att jag skulle åka, för det är sånt jag inte kommer att kunna göra sen. Men är det verkligen så? Tar barn verkligen bort spontaniteten ur ens liv?
Visst inser jag att jag har en tuff tid framför mig. Att mitt barn behöver rutiner och trygghet, men jag har en känsla av att mitt liv kommer att bli ännu mer spontant när Mini anländer.
Nåväl, jag hade ett ljuvligt dygn och njöt till fullo av konsert och kompisar. Träffade en raring som stal mitt hundälskarhjärta och utnyttjade tiden så gott jag hann.
Sen åkte vi söderut igen. Av en slump fick jag då träffa ett ex. Storebror till kompisen jag reste med. Storebror bor i samma villaområde som mina föräldrar, bara ett stenkast bort.
Det var en märklig känsla att träffa honom. Han har ju blivit en sån där liten villafarbror som min pappa är! Men jag är ju ingen villatant. Undrar hur mitt liv sett ut idag om vi mot all förmodan stannat ihop. Hade jag då bott granne med mina föräldrar? Hur hade jag mått? Vad hade jag sysslat med?
På ett sätt är det befriande att träffa sitt förflutna lite och minnas vem man var då och fundera över hur allt blev. Jag hoppas att mitt ex är glad och nöjd med sitt liv. Själv har jag svårt att se att jag skulle varit nöjd där, men vem vet?
Just nu är jag nöjd med att vara här. I mitt morgonvakna tillstånd med framtiden buffandes i min mage. Och när framtiden buffar så kan jag plötsligt väldigt spontant behöva uppsöka toaletten. Se där, mitt liv är fortfarande väldigt spontant!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar