Ord

I förrgår var jag på grillfest med folk från Mönsterås. När man kommer därifrån har man en viss dialekt. Jag tycker att det är mysigt att höra den. För mig är den en del av min uppväxt.

Tyvärr har jag själv tappat en hel del av min dialekt.

Min ena syster konstaterade en dag förskräckt att Mini med stor sannolikhet skulle prata skånska. Det kontrade jag med att hennes barn faktiskt pratar östgötska. Hon är inte så förtjust i någon av de dialekterna tror jag. Själv tycker jag om dem båda två. Kanske inte i sina mest utpräglade former. Men på rätt vis, använda på rätt sätt får de mig att faktiskt njuta båda två.

Häromdagen fick jag höra förflugna ord ur en mun jag litar på. Ord som jag tyvärr inte kan skriva här. På ett sätt vill jag ta upp dem med personen som sa dem. Reda ut situationen. Samtidigt är jag rädd för konsekvenserna av det. Tänk om det ligger sanning bakom och inte bara obetänksamhet? Just nu känner jag mig så sårbar att jag inte vet om jag orkar ta till mig det. Samtidigt ägnar jag tid åt att fundera på det.

Vad skulle ni ha gjort? Bortträngning eller konfrontation?

Vissa ord spelar ingen roll vilken röst eller dialekt de sägs med. De spelar hjärnspratt med en i alla fall.