Igår var Mini otröstbar och jag kände mig som en mindre bra mor. Idag har det varit ljuvligt att vara Minis mamma och jag kan börja se hur vårt liv kommer att vara när det inte är fullt av magknip och otröstlig gråt. Det är förfärligt att hålla sitt gråtande lidande barn i famnen utan att kunna trösta eller hjälpa det.
Det finns dock det som är ännu värre och det är att hålla sitt döda barn i famnen. Idag har jag fått ta del av två såna historier och plötsligt kändes den varma tunga kroppen i min famn så närvarande och skör, samtidigt som den är så självklar. Som om livet innan Mini inte riktigt fanns.
Jag känner en sån stor respekt inför livet och tacksamhet över mitt i skrivande stund välmående sovande barn.
Och skänker många tankar till de som inte har haft samma tur. Än.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar