Jag har sällan känt svartsjuka i mina relationer. I princip aldrig faktiskt. Inte för att jag inte har blivit bedragen, för det har jag. Bedragen, ljuden för och undanhållen sanningen.
Jag erkänner också att jag inte heller alltid varit guds bästa barn. Rätt ska vara rätt (även om det är länge sen jag gjorde något i den vägen nu).
Jag har också levt i en relation där hans svartsjuka gick ut över mig och kan lätt konstatera att svartsjuka inte är positiv. Inte på något annat sätt än att den kan (men behöver inte) bekräfta att man har starka känslor för någon.
Idag har jag känt svartsjukan i hjärtetrakten.
När Mini smilade upp sig mot mormor, men inte mot mig. Huvaligen!
Det måste betyda att mina känslor för den lille parveln är riktigt starka. Som sig bör.
Och mormor är värd varje smil. Det är ljuvligt att se Mini nöjd och glad. Jag kommer att få njuta av mängder av Mini-leenden vad det lider!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar