Lycka till

Idag var vi uppe på jobbet och jag insåg att jobbet i sig saknar jag inte särskilt. Däremot gillar jag verkligen mina kollegor. Gud vad mysigt att komma dit och prata skit en stund. Hänga lite. Känna att de blir glada över att jag är där.

Något jag upptäckt att jag saknar är dock motivation till ABC-utmaningen. Eller inte motivation. INSPIRATION. Hoppas att det lossnar, för annars får ni uthärda resten av alfabetet utan det. Den här bloggerskan är en sån där jobbig människa som ser till att avsluta det hon har påbörjat nämligen.

Min mamma har fått en massa goda besked i dagarna och kommer hit i nästa vecka. Så skönt det ska bli att ha henne här. Jag kommer att bli bortskämd igen. Och jag kommer att skämma bort henne. Hon var här så mycket i höstas att lägenheten liksom saknar henne när hon nu inte varit här på flera månader. Hennes pyntning som jag låter henne göra, bara för att hon blir så glad, så nöjd när alla blomkrukorna står med jämna avstånd i fönstren.

Mini och jag har en lätt förälskelseperiod just nu. Vi gullar och gosar och sover och äter och myser och leker och skrattar och skriker bara lite lite. Det är så skönt. Men ändå, nyss när jag satt här, lägenheten tyst och lugn, Mini sover som en gris, så saknade jag att vara gravid. Det var en så häftig känsla, en sån förväntan, en sån (skräckblandad) glädje. Imorgon gör kära vännen ännu ett försök att få uppleva den känslan. Håll tummarna för henne. Jag önskar henne det så mycket.