Jag skäms

När Mini har somnat i sin säng på kvällen händer det att jag går in och sätter mig och bara tittar på honom. Varje kväll när han sussar går jag in och pussar på hans runda lilla kind och viskar kärlek till honom. Precis som någon jag känner brukar göra med mig med orden: "Jag får för mig att du sover så mycket bättre då"

När jag sitter där på sängkanten och tittar så slår det mig ofta hur fantastiskt det är att han finns. Och därigenom hur ofantligt jobbigt det hade varit om han inte fanns. Jag är evigt tacksam över att jag tog chansen. Att jag fick chansen.

Den var inte självklar. Den är inte laglig.
För av någon anledning så behandlar man inte barnlöshet som den livskris den är i det här landet. Av någon anledning så menar vårt land att barn till ensamstående föräldrar inte har samma förutsättningar som barn till två föräldrar. Trots att forskning visar att barn till frivilligt ensamstående föräldrar mår lika bra, om inte bättre än barn som har två föräldrar.

Jag kan inte låta bli att dra parallellen till när jag växte upp på 70- och 80-talet och vi tyckte synd om skilsmässobarn. Det var udda och konstigt. I alla fall där jag växte upp. Och jag kan inte annat än tänka att den där attityden gjorde situationen om möjligt ännu jobbigare för de få skilsmässobarn som fanns i min närhet.

Så inte nog med att Sveriges lag egentligen är med och bygger på min personliga kris, den gör även att Minis tillvaro är ett lagligt undantag. Något som vi egentligen inte accepterar i det här landet. Något som skulle kunna ses som udda och annorlunda. Det till trots att alla våra politiska partier, utom ETT, egentligen är för att ensamstående kvinnor ska kunna insemineras i Sverige.

Det gör också att det bara är vi som har förutsättningarna som kan agera för att undvika vår kris. Ja, har eller skaffar oss förutsättningarna. För många historier handlar om att hitta lösningar för att få det att fungera. Inneboende, lån, extrajobb etc etc. Men det handlar inte bara om ekonomi. Det handlar om att kunna ta sig till Danmark, Finland, Lettland, Polen på rätt dagar. Vid rätt tillfälle och att få det att fungera med arbetsgivare. Hitta bästa resvägar, bästa biljetter. Alla har det inte så enkelt som jag har haft det som i princip gjort mina inseminationer på vägen hem från jobbet i Köpenhamn.

Men det är inte bara vi ensamstående, som saknar den där andra partnern, som behandlas märkligt i vårt land. Vårt land som vi så gärna sätter som föregångare, som bäst. I vårt land behandlas du olika beroende på vilket landsting du bor i. När du väl har kommit in i IVF-svängen så har du olika antal försök och olika ålder som maxgräns beroende på i vilken del av landet du bor. Vilken hormonbehandling som väljs beror inte alltid på vad som verkar bäst för de förutsättningar du har, utan för att pricka rätt dagar, när kliniken är öppen. För i Sverige är det så att fertilitetsklinikerna på sjukhusen inte är öppna på helgerna.
De stänger också på sommaren.

I de bloggar jag har följt och följer under den här resan så möts jag gång på gång av hur personer som rör sig i den lagliga fertilitetsvården bemötts på de märkligaste vis av sina kliniker. Och jag har slagits av hur nöjd jag varit med hur jag blev bemött på min betalklinik i Köpenhamn. Varför kan man inte bemöta människor med mänsklighet och värme även i den svenska fertilitetsvården? Speciellt när vi vet att det här är en pågående kris för de människor man möter?
I vilket annat fack skulle man tillåta att man bemöter människor som går igenom en livskris på det viset?

För att inte tala hur man kan bli bemött som ensamstående i en gråzon där det är upp till varje gynekolog, varje mottagning att ha sin egen policy. Utan rättigheter med mössan i hand. Samtidigt som man jobbar för att ta sig ur en kris man inte valt själv.

Är den allmänna inställningen till ofrivillig barnlöshet i det här landet att det är ett lyxproblem som de som drabbas av får lösa själva?

Är den allmänna inställningen till ensamstående föräldrar att de ger sina barn en sämre start i livet?

Just nu, som det är idag, så skäms jag över Sverige på den här fronten. Jag växte upp i ett land där alla skulle ha samma möjligheter och rättigheter. Men när det kommer till möjligheten att få barn, att få bli förälder, så saknas den där medmänskligheten och öppenheten. Jag saknar diskussionen och drivande politiker i de här frågorna. Jag saknar medmänsklighet och öppenhet.

Jag är så ofantligt lycklig över Mini. Jag är så lyckligt lottad att jag hade möjligheten och att det fungerade med relativ enkelhet. Det är verkligen inte så för alla.

Och en dag är jag rätt säker på att Mini också kommer att kunna uttrycka sin tacksamhet för det.