N

Mini använder napp. Inte så att han är extremt beroende. Han vill ha napp en stund innan han somnar och kanske i vagnen, men inte så ofta annars. Vi är inte i nappkaoset jag har hört beskrivas än.

Nappar har dock en ovana att komma bort. De springer och gömmer sig. Jag har hittat nappar på de mest oväntade ställen. Dessutom är det rätt underhållande att se Mini skjuta iväg nappar med munnen. Flupp säger det och nappen studsar iväg. Mamman garvar och Mini flinar upp sig. Ett skämt i familjen.

I julas hittade jag dock en bra lösning på napp-problematiken. I alla fall en del av den. Nu har jag den här napp-boxen att sätta fast rena fina nappar i, så vet vi alltid var de finns. Lite fin och mycket praktisk.



Mini har precis vuxit ur den lilla storleken på napp. Den han fick på neonatal har jag sparat. Min lilla misshandlade pojkes första napp. Första trygghet. Nu har jag köpt nya nappar. Bland annat med retro-design. De med ring.
Superfina, men med ett stort problem. Mini tar tag i ringen och ligger och tittar på nappen istället för att suga på den när jag tycker att han ska lugna ner sig och somna.


Hejdå smånapparna! Ni var så söta den tiden det varade.

För en tid sedan fick Mini en jättefin napp, som ser ut som den är gjord av kola, av fina M. Då upptäckte jag att Mini är en finsmakare när det kommer till nappar. Tidigare har han förvisso dissat nappar med annan form än den han fick på neonatal. Nu dissade han en napp med rätt form, men fel material. Den coola kola-nappen är för mjuk och smakar antagligen fel. Så synd!



Min personliga favorit är den här. Jag önskar bara att den verkligen fungerade felfritt också.


(för er som inte ser det är det en volymkontroll på nappen)