Valborg - 1:a maj

Jag har två stora fysiska problem sedan graviditeten och förlossningen. Det ena har varit lite mer överhängande och det var den operationen jag gjorde i slutet av mars. Jag hade utvecklat gallstenar av storlek stora under graviditeten. Det är inte helt ovanligt att man får det, även om man nu inte är överviktig.

Jag hade inte jätteproblem med gallstenen, mer än att jag kände dem och i efterhand har jag förstått att jag hade rätt ont, men konstant smärta kan vara något som man inte reflekterar över förrän den är borta. Däremot har jag haft problem efter operationen. Jag har försökt tänka bort det. Skylla på allt möjligt annat, men faktum kvarstår att när det kommer till att jag känner konstiga saker och har ont så är det i princip status quo mot innan operationen.

Nåväl. Det andra problemet har fått vänta på att det första ska vara löst och efter operationen har jag lagt lite mer fokus på det. I måndags var jag hos en gynekolog för ett "Second opinion" som mest blev en prata-session där jag fick ösa ur mig hur eländigt jag tycker att det är att ha det så här.

Hennes slutsats var samma som den tidigare läkaren, med skillnaden att hon faktiskt lyssnade på och svarade på alla mina frågor. Det var skönt, men själva slutsatsen körde ner mig i skoskaften igen och valborgsmässoafton spenderade jag i självömkans land. För trött för att delta i det firande jag skulle försöka hålla Mini vaken till.

När jag tröttnat på att tycka synd om mig själv så gick jag och la mig, supertrött, och såg fram emot en god natts sömn.

Bara för att vakna efter 20 minuter med ondare i magen än någonsin tidigare. Jag fick en attack som varade i 1 h 20 minuter. Jag hade så ont att jag var helt vit i ansiktet och kallsvettades så att det rann om mig. Duschade mig igenom slutet av skovet. Tänkte att det var över och gick och la mig. För att vakna efter 30 minuter i ännu en attack. Nu ringde jag 112 och frågade vad jag skulle ta mig till. Jag hade så vansinnigt ONT. Smärtorna i samband med förlossningen var inte alls i samma dignitet (som referens för er som varit i den sitsen). Killen jag pratade med och jag kom överens om att om det inte blev bättre om 2 h skulle jag åka in till sjukhuset.

Skovet upphörde. Efter ytterligare 20-30 minuters sömn vaknade jag i ytterligare en attack. Den här var ännu mer intensiv än den första. Jag anade att det här inte skulle gå över så lätt som jag hoppats på. Så jag ringde in hjälp och bästa A dök upp här vid tvåtiden. Tur man har goda vänner. In i en taxi till akuten.

Där fick jag inte träffa någon läkare, utan fick ett stolpiller smärtstillande och taxi hem igen. Tilläggas ska väl att jag inte hade något skov just då.

Väl hemma tog jag pillret och under tiden som jag väntade på att det skulle verka så kände jag nästa skov byggas upp. Äckligt att känna hur det blev mer och mer intensivt. Turligt nog hade A insisterat på att vänta på att det skulle verka. Jag kan väl lätt konstatera att det inte hjälpte mig ett smack. Och 30 minuter efter att jag tagit pillret hade jag ett av de värsta skoven jag haft. Stackars A!

Men tur att hon var här, för nu blev det ambulans. Och den lite frånvarande sjuksköterskan i ambulansen gav mig medel som fick mig att tycka att ambulansen redan körde fast vi fortfarande stod stilla på gatan.

På stapplande ben tog jag mig ur ambulansen och till en säng och in på akuten. Tror jag. Kan säga att det är lite suddigt där. Fyra på morgonen däckar jag hög som ett höghus och sov till 8 på morgonen. Ljuvliga droger. Kl 10 var jag hemma igen med order om att ringa kirurgen och en hög piller i handen.

Mini då? Han var så lycklig över att få hänga med A. Följa med till henne äta Rice Krispies och klappa katterna.

Vi kan väl lätt konstatera att det inte är bra med mig och jag har väl fått inse att det här med besvären som så lätt skulle försvinna med operationen bara har blivit etter värre. Jag som alltid varit pinfrisk. Aldrig mer ska jag tycka synd om mig själv för något annat än att fruktansvärt ont. Fast om man ska vända det till något positivt, så har jag nu åkt ambulans. Alltid något!

Nästa Valborg ska jag titta på en brasa och äta en korv. Och vara fullständigt nöjd med det.