Ibland får jag känslan av att de som inte skaffar barn genom insemination tror att vi aktivt valt bort män ur våra liv. Att vi inte längtar efter tvåsamhet. Diskuterade det med en god vän ikväll. Hon refererade till det som sin livssorg.
Jag är benägen att hålla med henne. Framförallt känner jag sorg över att inte dela glädjen och miraklet Mini just nu. Som den där bittra smaken i allt det söta.
Lite sorg i all glädje.
Vet du, barn kan jag lösa själv. Men jag tycks inte kunna lösa en man själv... och ja, det är min stora sorg! Jag vill oxå ha tvåsamheten med allt vad det innebär - t ex att dela de första stegen med osv.
SvaraRadera