Nu är vi själva igen. Jag och Mini.
Han skrek lungorna ur sig imorse. Sen åkte tjocka släkten, Mini fick mat, skrek, åkte bärsele och somnade. Jag grät av alla möjliga anledningar.
Sen har vi promenerat runt parken och nu är det frid. Mini sover på balkongen och jag snart i soffan.
Tackar Loba för fina mailet (jag grät lite till).
Nu är det frid. Härliga frid. Sömnens frid.
Känner igen det där...man överlever. (otroligt nog)
SvaraRaderaDet blir nog bra det där :)
SvaraRaderaKram!
Hej på dej! Vad skönt att höra att du fått lite lugn ;0) Jag tror att du och Mini klarar det här galant!!! Skrik och allt... ;0) Varma kramar!
SvaraRaderaKraam :)
SvaraRadera