Mini och maten

På BB hade de en strategi för att få Mini att amma. Vi fick inte den där rätta starten eftersom Mini inte andades själv och hamnade på neonatal.

BBs strategi var att hungra ut honom.

Jag stod vid mer än ett tillfälle och kände mig som en arg tigrinna och tvingade dem att komma med tillägg till min hysteriska, hungriga bebispojke. Till saken hör att läkarna på neonatal hade skrivit att han skulle ha extra tillägg för att orka läka. Det och panodil var sjätte timma. Något jag fick strida för att han skulle få.

Nej, mina upplevelser av BB är inte positiva. Rätt ofta kom det personal och skulle lära oss att amma. Två-tre personer som stöd böjda över oss med goda råd och rätt hårdhänta tag. Råden var ofta motstridiga och jag såg dem försöka få min rätt upprörda Mini att ta bröstet. Själv blev jag för det mesta rätt stressad av situationen.

Allt jag ville var ju att mitt barn och jag skulle må bra. Jag är inte besatt av att amma, jag vill att Mini ska vara nöjd och växa till sig som han ska.

Till slut fick jag åka hem. Med råd om mat och amning. Och en tillsägelse om att skriva en "amningsplan".

Väl hemma har jag läst på bara för att inse att hela den miljön, och deras tillvägagångssätt var så totalt fel. För att amma behöver man lugn och ro. Att pressa ett hysteriskt hungrigt barn mot ett bröst är fel. Att stressa och pressa en nyförlöst mamma är också fel.

Men värst var nog att skicka hem mig och Mini med rekommendationer om en svältkost för honom. Som om Han skulle kunna lära sig något när hungern river i hans lilla kropp.

Skäms på er BB på MAS.

Idag äter Mini en massa tillägg på flaska (inte drickskål "får Han flaska tar Han aldrig bröstet") och han tar bröstet också, utan dinapp. Det lärde han sig genom att mätt i magen utforska bröstet tillsammans med en lugn och glad mamma.

Mini kommer aldrig att hel-amma. Det gör ingenting så länge han och jag är glada och mår bra.

Och den bebis som snusar på mitt bröst just nu verkar mycket välmående.