I min famn

Om jag kunde bildblogga från mobilen hade ni fått se en bild på en liten söt bebis med dubbelhaka som slumrar sött på mammas arm just nu. Allt som bryter tystnaden är ljudet från diskmaskinen i köket och hans söta andetag.

Lugnet är totalt. I alla fall till det yttre.

För i mitt inre rasar paniken. Jag skäms nästan för att skriva det. Idag har mina föräldrar åkt och Mini och jag är själva i två dygn. De senaste dygnen har jag inte känt igen min lättsamma söta bebis. Den enda platsen han har ro på just nu är i min famn. Det innebär att jag blir extremt låst. För det mesta har jag bara en arm ledig, ibland ingen. Emellanåt vaknar han och tjorvar och skriker. Det gör att jag sovit max en timma åt gången och kanske 5 timmar per dygn. Det är alldeles för lite. För lite sömn drar ner allt. Humör, tålamod, immunförsvar och logik.

Jag ska göra mitt bästa för att vi båda ska må så bra som möjligt. Tröstar honom när ansiktet skrynklar ihop sig och fisarna sätter sig på tvären. Och lovar att försöka sova när han gör det. Utom just nu, när jag bara njuter av tystnaden och snusandet.

Och av att ha en hand ledig till att skriva till er.