Förundrad

Det är så mycket man kan förundras över på den här resan att bli förälder. Som förmågan att hantera mycket lite sömn.

Eller kroppens mirakel att svälla upp kopiöst för att på några veckor i princip återställa sig (ja, i princip, jag hoppas min bäckenbotten snart tar sitt förnuft till fånga. Kniper som besatt.).

Eller bara det mirakel det innebär för den där enda spermien att hitta fram till ägget och sedan för ägget att fästa i livmodern. Vilken grej.

Men framförallt förundras jag över hur jag, just jag, kunde få världens finaste pojke. Vilken ofantlig lycka!