Polly

Bilden är lånad här

Två stenar, precis formade som, men lite större än Pollygodisar plockade kirurgen ur min kropp igår. Och det var faktiskt lite magiskt ska jag säga, för jag har nog inte riktigt fattat hur mycket jag har känt av dem och hur ont jag faktiskt har haft. Jag misstänker att det är de som har ställt till det för mig på ett par fronter. Att de gjorde att förkylningen/influensan tog sån tid att komma igen ifrån och att de också stört mig i sömnen (jag har känt dem när jag har vänt mig i sängen och inte kunnat ligga på vissa sätt). Sista tiden har jag dessutom börjat få en gulgrå ton i huden. Igår var det som att jag blivit av med en lång seglivad huvudvärk. Ni vet sån där huvudvärk som man bara bär med sig och till slut är den som en del av vardagen, man tänker inte på den, förrän den lättar. Så kändes det igår. Idag har jag mer ont, men ont av rätta skäl och sånt som jag vet snart går över. Och så pirrar hela ansiktet. Jag är rosig som om jag sprungit ett milslopp.

Det är en stor stor lättnad att det är över. Även om jag nu får spendera en vecka i konvalescens. Igen. Inga lyft. Det är så trist att inte vara på topp. Vara den svaga, klena som behöver tas om hand. Jag hatar det.

Samtidigt, när jag väntade på operationen igår var det en liten pojke som också väntade på sin. Han var van att vara där. Och det gör mig så tacksam.

Jag tar alla stenar, alla operationer, allt gå på knä i sjukdom i världen. Bara Mini slipper.