Morgonvälling

Imorse snusade jag Mini i nacken när han satt i min säng och sög i sig sin morgonvälling. Tänk att han bara är, som den mest naturliga sak i världen. Jag kan inte föreställa mig livet utan honom. Ändå var det så jag levde i nästan 40 år.

Och så försökte jag minnas hur det var då när han var så där yttepytteliten och jag blandade tillägg på nattduksbordet om morgnarna. När han låg med huvudet på min arm. Det är som att det är två olika barn. Det där lilla knyttet jag hade för över ett år sedan och det barn som nu tjimmar runt i min tillvaro.

För ja, jag har ett barn nu, inte en liten bebis. Idag har vi plockat bort bebisattiraljerna på Stokkestolen. Jag tog en bild igår där jag insåg hur väldigt stort mitt barn såg ut i stolen. Långa armar och ben och på köpet en hals!

Visst är det mysigt med det där lilla lilla barnet. Det stora miraklet. Men jag måste nog säga att jag njuter mer nu. Det är fortfarande passning 24/7, men på ett helt annat sätt. Han är mer självgående och bjuder mer på sig själv. Glitter i ögonen, vilja, massor av prat, intelligens och humor.
Vilken härlig unge det är jag har fått!