1½

Tänk att det redan har gått 1½ år sedan Mini föddes! Jag kan inte fatta att tiden går så fort. Då var han en liten försvarslös bebis.
Nu är han en viljestark liten charmtrollsunge.

Ett charmtroll som älskar bilar och teknik. Som gillar mat, välling speciellt, men om man ställer en kanelbulle framför honom så struntar han i allt annat. En liten busunge som sjunger med, sjunger egna visor. Som pratar massor och säger tvåordsmeningar som "min mamma" och "åka bil".

Ett litet viljepaket som blir vansinnig om han inte får sin vilja igenom. Då blir det plankan, alternativt golvstampning i kombination med illtjut så att grannarna hör.

En gosegris som gärna vill sitta i knäet med snutten, eller ligga på armen och läsa en bok. Som blir lycklig när han får gosa in sig i mammas jättekudde på sängen. Lycklig blir han också när han får vara utomhus och upptäcka världen.

Han gapar stort när det ska borstas tänder, även om det kittlar alldeles förfärligt när vi borstar övertänderna fram. Han jobbar hårt på att lära sig att ta på sig mössa, strumpor och skor själv. Och armarna sträcks snällt ut när det är dags att ta på sig jacka eller tröja. Napparna har han slutat med för gott, vilket gör att det är svårt att komma till ro när han ska sova.
 
Att lägga sig är inte populärt, men han vaknar varje morgon med ett stort leende på läpparna. Musik får honom att glittra och dansa. Precis som när hans mamma busar med honom. Det är härligt att se honom kila in till kompisarna och fröknarna han älskar på förskolan, men ännu härligare att se hur blicken tänds när jag hämtar honom på eftermiddagen. Då lägger han ena armen om min hals, vinkar med den andra och säger "Hejdåååå!" till alla omedelbart. Som att han inte kan komma hem med mig snabbt nog.
 
Och precis så känner jag också just då. Låt oss bara få komma hem och busa. Min lilla glittriga 1½-åring och jag.
 
Grattis Mini! Lyllo mig som får leva med dig.