Afrika

Det fanns en tid när jag bodde i Afrika. Det är snart hela fem år sedan, men jag saknar Afrika rätt ofta. Som t ex den här vintern. Oj, vad jag har saknat värmen, människorna, tillvaron, min hängmatta.

Jag älskar Afrika. Det var mitt livs äventyr att åka dit och det var så mycket jag upptäckte det där året. Så mycket jag lärde mig och så mycket som förändrades i mitt förhållningssätt till världen. Samtidigt som jag i botten såklart är precis samma lite lätt hypokondriska person som jag var innan. Afrika är en varm, vacker, öppen och fascinerande kontinent.

Lika mycket som jag älskar Afrika hatar jag också Afrika. Det är en plats med så mycket motsägelser, så mycket utnyttjande, så mycket misär och handlingsförlamning att det är bedövande.
När jag befann mig där så var det på en plats där det var konflikt. En konflikt som pågått i över 50 år. Mina första tre dagar på plats befann jag mig i chock. Jag hade sett misär på TV, men det är en annan sak att se den i vitögat. Att titta någon i ögonen som tigger vatten. Se de smutsiga undernärda barnen utan kläder. Se utmärglade djur, mödrar, män utan hopp om framtiden och med känslan av att de som dött i kriget är de lyckliga, för de är inte längre kvar här.

Men att också få se glädjen i ett samhälle där man gläder sig åt det man kan glädja sig åt. Fnissa åt barnsliga skämt som att hälsa med komocka gömd i handen, där det inte är säkert att det ingår stolar i bordsreservationen på restaurangen (Vadå, ni sa bara att ni ville ha ett bord. Ville ni SITTA också?!).

Det finns händelser från mitt år i Afrika som följer med mig i vardagen. De senaste dagarna har det varit pojken i kyrkan som följt mig och när jag får lite mer tid ska jag berätta mer om honom för er. Det är nämligen som om att han ber mig om att berätta om honom.