Den här veckan är jag hemma som jag tidigare berättat. Efter att ha haft en måndag i mental härdsmälteläge kändes det inte som tre dagar hos kund i snökaos-Stockholm var en bra idé. Alls faktiskt.
Nu är jag hemma i min lägenhet. Det här är andra dagen. Det är gudomligt skönt!
Jag har knappt jobbat alls, trots att jag ligger så efter med vissa delar att det är löjligt. Det struntar jag i och bara sover när jag kan och njuter av mina hembakade bullar, egenbryggda kaffe och en frukost av filmjölk och banan (som jag har varit sugen på i över en vecka nu).
Dessutom läser jag på om varför jag har det här märkliga sovmönstret jag har nu och vad man kan göra åt det. Överallt står det beskrivet att blivande mammor upplever ångest över att de ska bli just mammor och hur deras liv kommer att förändras. Det är väl lite av vad jag själv går igenom, fast just nu befinner jag mig mest i kylskåps-stadiet. Jag var där i somras också (läs andra stycket här).
Det är det stadie där det är för mycket som pågår uppe i huvudet att jag helt enkelt stänger ner. Om jag hade fortsatt att tänka som jag gjorde innan hade hjärnan fått en härdsmälta och lagt av. Jag orkar inte tänka på allt jag inte kommer att kunna göra och hur dålig mamma jag kommer att vara. Hur ensamt det kommer att bli och hur tungt det kommer att kännas bara att alltid ALLTID ha med sig en vagn när man går ut. Det är sånt som snurrar i mitt huvud. För att slippa allt det där så stänger jag av istället. Men inte hjälper det min sömn. Jag vaknar 4.30 oavsett.
Så jag befinner mig i ett konstigt icke-läge där jag egentligen inte har kontakt med vad jag känner. Det är nästan värre än att ha det, för jag vet inte hur jag ska bryta mig ur det här tillståndet.
Nåväl, alla de här tankarna kom upp när jag läste Amanda Widells blogg-inlägg här. Där hon skriver att hon nöjer sig med sin vardag som den är. Problemet för mig med det är att jag nog aldrig riktigt nöjt mig. Det finns en inbyggd rastlöshet i mig som får mig att vilja mer, längre, bort för att under långa perioder nästa krascha hemma och inte vilja någonting.
Den här viljan kan ta sig uttryck på många sätt. Sista åren har det varit karriären. Jag har slitit och gnetat och nu betalar det sig. Då kommer graviditeten och det känns som att jag skjuter mig själv i foten med den. Även om den också är resultatet av ännu en dröm som jag aktivt förverkligat. Att mitt barn skulle hålla mig tillbaka är dock en verklighet som inte behöver bli sanning. Visst, jag kanske inte gör raketkarriär när jag är småbarnsmamma, men måste jag lägga alla ambitioner på hyllan för det? Måste jag sluta fantisera om att åka tillbaka till Afrika och jobba? Kan jag inte bara som vanligt ta sikte åt ett håll och jobba mig ditåt och när det kommer upp möjligheter ta dem?
Jag vägrar acceptera att jag ska nöja mig. För precis som jag har gjort allt annat i livet på mitt eget sätt (för er som inte känner mig ska ni veta att jag nog inte gjort en enda sak i livet enligt utstakat mönster). Precis så tänker jag också göra det här. Jag tänker följa mitt hjärta och min magkänsla och fortsätta utforska världen med aptit och nyfikenhet. Jag vill att mitt barn följer mig på den resan.
Även om jag visst gärna kraschar hemma under perioder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar