Ända sedan jag flög hem igår och landade i min soffa. Ja det var väl ungefär 5 minuter efter att jag landade i soffan drabbades jag av ångest. För att jag lever ensam. Jag tycker inte själv att det är särskilt kul och så ska jag låta mitt barn växa upp? Den gamla goda föreställningen om den vackra familjen, sprungen ur en kärleksfull relation, hoppade upp och flåsade mig i nacken.
Det späddes på idag när jag läste blogg-inlägg om en pappa som tog barnen när exet åkte in på sjukhus. Vad händer mitt barn om jag blir inlagd?
Sen hade jag också ångest över att gå på perfekt parmiddag, fast som singel. Och över att man inte riktigt kan dejta när man är 2 månader gravid.
Hormoner igen? Säkerligen.
Ovisshet om hur allt kommer att bli? Ja.
Jag måste hitta en positiv känsla i allt det här snart, annars går jag under.
Nu har jag stirrat på ditt inlägg i tio minuter och jag vill så gärna skriva något peppande... Vet inte om jag lyckas.
SvaraRaderaKänslan av att kanske inte räcka för barnet till kommer säkert att komma tillbaka. Jag tror att alla blivande föräldrar har de känslorna men vi som gör det själva måste angripa känslorna på ett annat sätt. Och ibland på egen hand... vilket suger eftersom vi till största delen, tidigare i livet, antagligen hoppades på att det skulle bli mamma-pappa-barn för oss. Men du kommer att fixa det, tillsammans med din familj och vänner.
Och när bebisen kommer... då kommer du säkert att känna att något annat än ni två inte existerar.
Det kommer att bli bra! Många kramar.
Tack Jessica! Att få skriva här är ett så bra sätt att sätta ord på alla känslor och jag är så tacksam för er mina trogna bloggföljare som kommenterar.
SvaraRaderaStor kram tillbaka till dig och även till er andra.